Månadens krönika oktober 2011

Dunka huvudet i väggen – The Story

Jag har en näthatarstalker. Hon heter Marina Einarsson. Hon är ett fenomen.

År efter år arbetar Marina Einarsson på att avslöja diverse ”sanningar” om barnmisshandlaren Anna Wahlgren. Hon har sin hökblick överallt. Just i dessa dagar skulle jag ha hållit föräldrakurser på temat DE FÖRSTA LJUVA ÅREN i regi av ett välrenommerat företag som arbetar med förlossningsförberedelse. Knappt hade man annonserat ut kurserna förrän Marina Einarsson ingrep:

”Jag blir både upprörd, ledsen och besviken när jag ser att ni startar kurser i samarbete med Anna Wahlgren. Ni kan inte vara ovetande om den kritik som svenska barnläkarföreningen och i princip alla experter inom barnhälsoområdet har riktat mot hennes metoder. --- Det kan omöjligt vara en person ni vill bli sammankopplade med! Vill ni ha bevis på hennes – ofta direkt skadliga – rådgivning kan jag maila er tonvis med skärmdumpar och länkar. ---”

Så gick det samarbetet upp i rök. Arrangörerna lyssnade. Och jag drog mig naturligtvis tillbaka så fort jag förstod att mitt skändade namn kunde skada deras verksamhet. Det var det sista jag ville. (Nu tar jag hand om kurserna i egen regi; många hade redan hunnit anmäla sig.)

Marina Einarsson har jag aldrig träffat. Jag vet inte med mig att jag har gjort henne något ont eller något alls. Uppenbarligen representerar jag någonting som hon inte tål. Ingen blir profet i sitt eget land – den gamla sanningen har jag fått erfara grundligen genom Marina Einarssons försorg.

Jag är bara jag, och mitt livsverk är bara mitt. Och människors minne är kort, gudskelov och tack. Det är inte så länge sedan jag trodde jag skulle dö av skam. Jag vågade knappt visa mig på stan. Jag kunde lika gärna haft en skylt om halsen där det stod BARNMISSHANDLARE. Inte bara det – barnläkare och andra ”experter” kallade mig BARNAMÖRDERSKA i både svensk och norsk press. Sådant kan man inte kalla folk som inte dömts för mord, men den rättsvidriga friheten tog man sig med Anna Wahlgren. Marina Einarsson hade bäddat väl för den förtalskampanj hon fortfarande underhåller. Jag trodde inte jag skulle överleva, då – men de små barnen blåste på mitt onda och gör det alltfort. Jag gör ju inte det jag gör för att behaga etablissemanget eller ens Marina Einarsson. Jag gör det för att hjälpa de små barnen, och deras kritik lyser med sin frånvaro.

Nu vill jag ge ett litet exempel på hur en så framgångsrik näthatarstalker arbetar:

Jag har ett föräldraforum på min hemsida. Det har funnits sedan 2004. (Det är reklamfritt, nog det enda i världen.) Jag har skrivit ca 15.000 inlägg där. Mängder av hjälpande händer – som alla arbetar ideellt i Barnabokens anda - finns där vid min sida sedan många år, då forumet vuxit sig så stort att jag omöjligt själv kan ha överblick, än mindre svara på allt. Många frågor rör förstås Sova hela natten-kuren, som alltfler sömnbristdesperata föräldrar fått upp ögonen för.

För tre och ett halvt år sedan, i maj 2008, skrev en mamma att hon och hennes man hade bestämt sig för att kura sitt lilla barn, lille D. Barnet var då 16 månader. ”Han sover erbarmligt illa”, skrev mamma och berättade att lille D brukade vakna 4-5 gånger – ”en BRA natt” - och vara ledsen. Han hade aldrig förut sovit i egen säng eller eget rum, men nu skulle han få det: ”Vi tänker oss spjälsängen till att börja med.” Mamma fortsatte:

”MEN, mitt stora bekymmer är att han sedan ett par månader bankar huvudet i väggen när han blir frustrerad och börjar gråta. Jag är rädd att han kommer att kasta sig runt i spjälsängen och göra sig så illa att vi måste bryta.”

Föräldrarna välkomnades av mina kära forumister. De fick bland annat rådet att madrassera spjälsängen. Själv skrev jag tidigt i tråden, som kom att omfatta 26 dagar (eller nätter), om det befarade dunkandet som bekymrade mamma så:

”Hindra dunkandet, bara rakt av. Lägg honom ner och solfjädra, statiskt och evinnerligen, djupt lugnande och definitivt. Lämna honom inte förrän han är så sömntung i kroppen att han inte ens orkar tänka tanken på att resa sig upp.”

Föräldrarna påbörjade Sova hela natten-kuren. Sida upp och sida ner kunde man sedan följa lille D:s öden och äventyr. Hela tiden fick de uppmuntran och stöd, erfarna tips och peppande tillrop. Och efter den trettonde natten på kuren skrev de: ”Det här går jättebra. Kuren fungerar. Det syns om man jämför hur det såg ut i början med var vi står nu.”

Natt 14 tog insomnandet fem minuter (kl 19.21 – 19.26). Det ”pangramsades” en gång och ramsades sedan i två omgångar under natten. Varpå lille D fick väckas kl 7. Något huvuddunkande förekom inte (och hade inte omnämnts sedan kurstarten). Lite ”trassel med tidiga uppvak” hade man av och till, så som det brukar vara första månaden, men föräldrarna var förtröstansfulla:

”… egentligen har vi ju kommit så otroligt långt sedan vi började så det här vi funderar över nu är ju egentligen bara småproblem. Vi är så otroligt glada och tacksamma för all hjälp vi fått. Vi sover ju! Allihop!”

Efter natt 26, slutligen, rapporterade pappa: ”D är intresserad av att lägga sig själv, vilket vi bejakar. 19.44-46: D vill själv somna. Somnar gott. 6.50: Väckarklockan ringer och väcker D. Toppen! D har sovit hela natten! Hurra!!”

Och mamma la till ett litet PS: ”Dunkar huvudet i väggen gör han inte längre, men spjälsängen är fortfarande inklädd i liggunderlag… och det är riktigt mysigt därnere… som en liten koja…” Och hon jublade:

”En rolig sak med vår SHN-kur är att när han väl började sova ordentligt har språket bara exploderat. Det är SÅ roligt!”

Efter de 26 dagarna, som den lyckosamma Sova hela natten-kuren tog de ömma föräldrarna att genomföra, gick jag in i tråden med en avslutande kommentar:

”Bye bye, dunka-dunka! Dunkandet är spänningslösande. Utan spänning, stress, ’oförståddhet’ och vanmakt behövs inget dunkande. En liten gosse som sover fint, skrattar och mår bra, äter som folk (drygt) och har ett gott liv, som han har nu – får SVAR, och rätt svar, på det som det hela handlar om: att livet ska njutas. Och det svaret är vad ni ger honom nu. Å, jag blir så glad!”

Detta var en av oräkneliga solskenshistorier på mitt föräldraforum. Lille D fick sin goda sömn, han som lidit av sådan sömnbrist och varit så ledsen, så spänd, så utmattad och trött! För att inte tala om föräldrarna. Nu hade livet vänt.

Just den solskenshistorien blev i Marina Einarssons näthatarversion till följande ”välunderbyggda sanning” (med Einarssons versaler):

”Under 26 dagar stod Anna VID SIDAN OM och lät föräldrarna FORTSÄTTA slå sitt barn utan att ingripa.”

Så talade Marina Einarsson i vidimerade mail till såväl de tilltänkta arrangörerna av mina föräldrakurser som till Barnläkareföreningen, Barnsjuksköterskeföreningen, BRIS, BO och Polisen.

Så arbetar hon, min näthatarstalker – som av bara farten skändat också lille D:s föräldrar, vilket för mig faktiskt är allvarligare. Skulle de ha slagit sitt barn?!

Nu har jag gett dig en kvart i rampljuset, Marina Einarsson. Oss frontfigurer emellan.

Copyright: Anna Wahlgren