Lille Tom Lille Tom var utbränd. Han sov praktiskt taget ingenting. Han fick ihop några sönderhackade timmar nu och då. På BVC hade man reagerat över att han inte grep efter saker och höll dem i händerna. Man ville skicka honom på neurologisk undersökning. Mot den mer eller mindre obefintliga nattsömnen ville man ordinera ”rogivande” medicin, Theralen (ett neuroleptikum, som är ungefär lika rogivande som narkos). Föräldrarna ville inte ge honom nervmedicin och heller inte tro att det var något neurologiskt fel på honom. Mamma och Farmor kom till mig med en mycket trött liten pojke. Hemma hade han precis fått en gåstol. Han hade stått i den, hoppat lite och sett glad ut. Han hade också börjat resa sig mot olika möbler – och rasat baklänges på huvudet. BVC hade rekommenderat inomhushjälm. Lille Tom var ingen olycklig pojke. Han hade kärleksfulla föräldrar som ville honom det absolut bästa. De hade också fått veta att så länge han var pigg och glad på dagarna, var det ingen fara. Han tog sig själv den sömn han behövde. Han var bara ”ovanligt social”. Men lille Tom var farligt trött. Han var utbränd. Efter sova-hela-natten-kuren tog det honom tre och en halv månad att hämta sig de krafter han aldrig haft, i stället för normala två-tre veckor – att jämföra med vuxnas årslånga sjukskrivningar efter utbrändhet eller utmattningsdepression. När lille Tom, Mamma och Farmor kommit hem igen efter fyra nätters kur i Gastsjön, fick han sätta sig i sin nya gåstol igen. Den här gången satte han sig omedelbart i rörelse. Med beslutsam blick tog han sig iväg över rummet till stereon, vars alla knappar han energiskt begick. Med gåstolens hjälp kunde han förflytta sig. Tack vare höjden kunde han nå stereon. Avsikten hade han fullkomligt klar för sig: nu skulle han begå de intressanta knapparna och kanske framkalla ljud – musik! Fyra steg i en tankekedja, alltså – hos en liten pojke som tidigare bara orkat hoppa lite upp och ner i gåstolen. Men sett glad ut. Naturens imperativ driver små barn att utvecklas och växa hur stuptrötta de än är, och deras drivkraft är en oförtruten livsglädje, en livslust som inte låter sig förnekas någon gång under barndomen. Den är medfödd och obändig. Den driver dem med ny optimism, ny upptäckarlust, ny vilja att lära, ständigt, varje vaken sekund. Men de orkar inte långa stunder i taget, om de inte har sin goda sömn. De blir gnälliga och klängiga – men ler ändå, så fort man lockar dem till det. Det är lätt att dra den felaktiga slutsatsen att allt är som det ska vara, eftersom den lille ju verkar glad som mentalt grundtillstånd. Med det mentala grundtillståndet – livsglädje – föds alla barn. Lille Tom var utbränd. Farmor hade gått ur statskyrkan för länge sedan. När hon reste från Gastsjön med sitt sovande barnbarn, vars mörka skuggor under ögonen och bleka hy ersatts av blomstrande rosighet, förklarade hon sig religiös!
Brev till Pappa Tack för lånet av Damerna i ditt liv och unge Mannen i detsamma! En underbart trevlig liten pojke med huvudet på skaft och stort intresse för vad som händer och sker här i världen! Snabbt förstod han vad som gällde och reagerade - efter en första (högst begriplig) motspänstighet - med uppenbar lättnad. Redan andra natten sov han nio och en halv timmar på ett bräde, för att sedan somna om igen. Jag är glad att han kom. Man kan nog utan överdrift säga att det var hög tid. Han har under hela sitt lilla liv ackumulerat en övertrötthet, som i längden naturligtvis blir både hälsovådlig och direkt farlig. Världen i Sveriges land är numera full inte bara av utbrända vuxna utan också, chockerande nog, utbrända spädbarn. Små barn kan inte ens ”jobba på rutin” medan deras tankar är någon annanstans. De har inga mentala andningshål att ta sig för att vila huvudet. De har inte ens några referensramar; allt är ständigt nytt och okänt, främmande och svårt. Deras koncentration är total och måste vara det. Om du läser kapitlen om det psykiska välbefinnandet i Barnaboken och tar del av liknelsen med beduinlägret, förstår du vad jag menar. Vartenda barn föds till en ”beduinvärld” lika obegriplig som en sådan skulle vara för dig eller mig. Ansträngningarna att begripa, lära och förstå, så att man kanske kan klara sig själv en dag i detta tillsynes fullkomligt obegripliga liv, vore oförtrutna och oupphörliga, och är det för barnet. Bara sömnen kan – borde få! – ge vila. När du och Mamma velat hjälpa honom, trösta honom och göra honom glad och trygg, har ni alltså i stället stressat honom ytterligare. Ni har stört och oroat honom svårt. Det är den paradoxala och bittra sanningen. Varje gång ni tagit upp honom ur sängen på natten har ni gjort honom en björntjänst. Ni har i handling bekräftat att världen är precis så otrygg och farlig som han i sin värsta överlevnadsångest ”vetat”. Ni har räddat honom till era kroppars beskydd, vilket lärt honom att det är livsfarligt att sova utan det skyddet. Logiken är enkel: hade dessa ansträngningar från er sida att göra honom trygg varit de rätta, hade han ju också sovit lugnt. Att jag på en enda natt, faktiskt, lyckades bryta det onda mönstret, visar hjärtskärande tydligt att detta var vad han bett om och väntat på och lättat kunde ta emot: det i ordets sanna mening betryggande beskedet att han kunde sova lugnt. När rutinerna satt sig och han vet i ryggmärgen att det finns andra – ni ömma föräldrar – som bevakar hans intressen, vilket han ju per definition är ur stånd att göra själv, kommer du att se skillnaden: han blir lugnare, starkare, friskare, ännu gladare och ”jämnare” glad, och han varken gnäller eller skriker mer. Mamma och Farmor kan förklara det mesta nu, men här är mina instruktioner: • Träna in en lämplig, rytmisk godnattramsa. • Låt Mamma ”buffa” dig och träna själv på henne. • Håll schemat skrupulöst! Övergripande kan sägas: ta ledningen. Detta är i korthet vad jag arbetar efter: • Skriket är en fråga, inte en klagolåt. Frågan ska ha svar, inte en fråga i retur (i form av osäkerhet). Varje nyfött barn vet att det inte har en chans att överleva på egen hand. Det kan inte skaffa föda, värma sig, skydda sig mot vargen. Mot det står överlevnadsdriften, som är det starkaste vi människor har. För barnet är hjälplösheten - maktlösheten - total. Resultatet kan bara bli ren och skär överlevnadsångest. Barnet vill och måste leva, men tror och fruktar att det ska dö. Denna överlevnadsångest måste en god förälder göra allt för att stilla så fort och effektivt som möjligt. Det gäller att i handling (eftersom ord inte förslår särskilt långt) övertyga barnet, gång på gång och hela tiden: ”Du kommer att överleva. Vi ser till den saken. Vi bevakar dina intressen. Du kan i lugn och ro ägna dig åt att leva och växa och utvecklas, och åt att ha kul på kuppen! Dig kommer det inga vargar och tar, inte. Du kan vara alldeles lugn.” Det är den attityden man ska ha i bakhuvudet, ständigt: en attityd av total självklarhet. Barnet ska ha sina basbehov tillfredsställda, och de behoven är exakt desamma som våra egna: tillräckligt med mat och på någorlunda bestämda tider; tillräckligt med sömn och på någorlunda bestämda tider; kläder på kroppen, tak över huvudet - en plats på jorden att kalla hemma - och människor att höra samman med i den gemensamma kampen för tillvaron. Inget av detta kan små barn ombesörja själva. Vi måste göra det åt dem. Liksom vi gör det möjligt för dem att äta genom att mata dem, måste vi göra det möjligt för dem att sova genom att hjälpa dem att komma i ro. Här kommer frågan och svaret in i bilden. ”Ska jag verkligen ligga här?” skriker barnet. ”Är det inte farligt? Kommer inte vargen och tar mig då?” Spädbarnet vet inte att sängen är en trygg plats, lika lite som du och jag skulle känna oss särskilt lugna i ett tält ute i djungeln med ett gäng lejon tassande utanför. Svaret – i handling – ser ut så här i sina tre varianter: • Beskedet Beskedet ges lugnt vid nattningen: barnet läggs på mage, armarna förs fria uppåt, benen rätas ut, huvudet läggs åt höger och får sig ett litet tryck neråt. Svalt i rummet. Ramsan x4 serveras medan man är på väg ut och avslutas utanför rummet. Beskedet kan, hos ett ovant barn, framkalla en så stark reaktion, att man få ta till ”buffningen”: Man lägger bestämt barnet tillrätta igen, brer ut ena handen över ryggen, trycker till stadigt på var fjärde buffning och buffar rytmiskt med andra handens löst knutna näve lilla blöjbaken nerifrån och framåt, så att hela lilla barnakroppen får sig en skjuts varje gång. Det mest vrålskrikande barn ska ögonblickligen tystas på det här sättet och bli lugnt inom två minuter. Annars får man träna upp tekniken bättre (på sina egna lår, t ex). Så fort barnet mjuknat i kroppen och ligger stilla med lugn andhämtning, avslutar man med några stillsammare buffningar och slutar helt innan barnet somnar, vilket känns lika fel som det är avgörande viktigt. Meningen är inte att man ska söva barnet – som då kommer att vakna och skrika för att det inte buffas, varpå man får stå där hela natten! – utan uppgiften är att ge barnet ro. Somna ska Tom göra själv. Och därmed också sedan kunna somna om, själv. • Påminnelsen Påminnelsen ges efter nogsamt avlyssnande av reaktionen. Skrikandet eller protesterandet antingen stegras eller mattas av. Bedömer man att barnet verkligen håller på att jaga upp sig och inte tänker sluta med det, går man tyst och snabbt in och upprepar proceduren enligt ovan men kortare och verkligt effektivt – bestämt, som om man svarade på ett surt tjat: ”JA, du ska sova lugnt. NEJ, det kommer ingen varg. Finns ingen anledning alls att oroa sig för någonting. Nu är det bra!” Man får aldrig buffa längre än, eller ens lika länge som, man varit ute ur rummet. ”Ramsa” sedan på väg ut och utanför dörren, klart avslutande. Ramsan sätter punkt. • Bekräftelsen Bekräftelsen, sista ordet, ges som just bekräftelse på att allt är rätt och väl, i form av ramsa utanför dörren – tre varv ramsa tycks Tom gilla. Man känner, ”hör”, att han är mottaglig. Är han inte det genast, om han hunnit ”fastna” eller vakna till ordentligt, kan man behöva ramsa fyra gånger på varandra, någon enstaka gång t o m sex. Rytmiskt tydligt, avslutande, rejält hög vid behov (för att överrösta), vänlig men bestämd; den kan vara låg och mjuk också om han är tyst men man ändå ”hör” att han undrar om allt är som det ska, och den kan vara småarg i tonfallet om han ”tjatar”. Redan andra natten ägnade jag mig uteslutande åt bekräftelsen – som kanske började som påminnelse men övergick i avslutande bekräftelse – och gick aldrig in. Buffandet är tacksamt och effektivt men bör bara tas till när det verkligen krävs ! Ramsan ska vara densamma, orden sig exakt lika. Ramsan utlöser snart rena betingade reflexen: duns! lägger sig barnet och somnar. Som du ser skiljer sig sova-hela-natten-kuren stort från den s k skrikmetoden eller femminutersmetoden, som du fick dig anvisad av BVC. Barn ska inte skrika sig sömns och behöva ge upp, utmattade, förtvivlade eller rentav hysteriska, med sina frågor obesvarade. De ska ha svar direkt. Däremot kan man inte förbjuda någon människa att reagera på svaret/beskedet. Att skrika lite efteråt är alltså inte förbjudet – men skriket ska i så fall vara just en sur eller arg reaktion, och mattas av för att inom ett par minuter tystna lugnt , inte snyftande eller uppgivet. Annars behövs antingen påminnelse och/eller bekräftelse. Den dyrbara dag är nära då Tom vet att han aldrig behöver skrika ut några frågor – de kommer att vara besvarade innan han ens kommer på tanken att ställa dem. Detta är tack vare schemat, som gör dagen, liksom natten, förutsägbar för honom, och tack vare er, som borgar för hans trygga basbehovstillfredsställelse. Då slutar han gnälla och skrika. Då överlåter han åt er att bevaka hans intressen. Det är ett enormt och härligt förtroende! Som man naturligtvis inte ska utmana genom att vänta tills han verkligen skriker innan man gör någonting. Det gäller alltså att ta ledningen, att hela tiden ligga ett steg före – inte hänga efter i svansen. När han ska tas upp, ska det därför vara inom ett ögonblick (inom marginalkvarten) då han sover, eller åtminstone är tyst och lugn. När han ska läggas, ska han inte skrika av trötthet utan vara så glad som möjligt, gärna riktigt sprallig! När han äter och inte vill ha mer, ska han ha en sked till om han skriker, som om han inte skrek alls, men ”tacka för maten” och avsluta måltiden i ett ögonblick när han är nöjd. Och så vidare. Ni går härliga tider till mötes! Som kommer att vara väldigt, väldigt trötta först. Men inte sedan. Och aldrig mer.
Den 8 mars 2003 skrev lille Toms pappa följande i dåvarande gästboken (av hänsyn till integriteten har jag ändrat barnets namn): Tom var fyllda 8 månader och hade sen första dagen sovit lite/dåligt. Den sömn han inte fick på natten, tog han inte heller igen på dagen. Ibland tyckte vi faktiskt att Tom inte sov alls. Då vi besökte BVC, fick vi alltid samma svar på frågan varför Tom inte sov: "Han är en lite social kille, som inte behöver sömn, det är helt normalt." Hur normalt det nu är att inte sova? Eftersom Tom "alltid" var vaken, så blev hela vår lilla familj helt slut i brist på sömn. De korta stunder Tom sov på nätterna låg vi oroliga och väntade på att han snart skulle vakna igen. Vi kunde aldrig slappna av. Vid ett av mina besök på BVC, när Tom var 8 månader, var jag alldeles matt och vädjade om hjälp. Även om BVC inte hade varit till så mycket hjälp hittills, kändes det ändå som vårt sista hopp. Om inte BVC kunde hjälpa oss, vem skulle vi då få hjälp av? Jag tänkte inte acceptera det vanliga svaret, som vi alltid fått, det om "en lite social kille...". Hjälpen och rådet jag fick var telefonnumret till en barnpsykolog, som kunde hjälpa oss och som eventuellt kunde skriva ut medicin till Tom, så att han kunde sova. Innan jag lämnade BVC, säger sköterskan i förbigående att hon hört talas om att författarinnan Anna Wahlgren hjälper föräldrar, som har barn som inte kan sova. Sköterskan var inte riktigt säker på om det stämde och hon hade inget telefonnummer eller adress att ge mig. Det var okey, sa jag, jag kunde fixa det själv. Lite extra kul är det så här i efterhand, att det ändå var BVC, som gav oss informationen om Anna. När jag kom hem från BVC och berättade om psykologen eller alternativet att söka kontakt med Anna Wahlgren, så kände vi oss väldigt osäkra på vad vi skulle göra. Vem kunde egentligen hjälpa oss? Hur fick man tag i Anna? Ville Anna hjälpa oss? Hur skulle Anna lyckas få Tom att sova, när vi hade misslyckats i 8 månader? Vi bokade faktiskt tid hos psykologen, men avbeställde den (som tur var) redan dagen därpå. Vi hade bestämt att vi först ville se vad sökandet efter Anna kunde ge oss. Några dagar senare provade jag att ringa Anna, men det var en telefonsvarare, som bad mig läsa in ett meddelande. Jag hade ärligt talat inga höga förhoppningar om att någon skulle ringa tillbaka. När jag senare sitter i bilen på väg hem från arbetet, ringer det på mobiltelefonen. Det är Anna i andra änden. Hon frågar massor och är glad och varm i rösten. Jag berättar för henne om Tom och om hur Redan fyra dagar senare åker Tom och Toms mamma till Anna i Jämtland, där de stannar i tre nätter. Vad Anna gjorde för att hjälpa oss är en lång historia. Men det viktigaste var att vi kände, att här finns det en människa med kunskap och som ville hjälpa oss. När Tom kom hem igen efter Jämtlandsbesöket, så var det en liten kille, som första natten hemma somnade ca 18:30 och sov till 06:00 nästa morgon. Jag trodde inte att det var sant! 11,5 timmar i ett svep! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av glädje. Kunde knappt tro att det var samma lilla kille. Veckan som kommer fyller Tom två år, och han sover fortfarande lika bra. Tom är pigg och hur glad som helst om dagarna, är sällan/aldrig ledsen eller skriker, älskar mat och man ser hur han riktigt njuter av livet. Att Tom mår så bra, har vi Anna att tacka för. Hur hade Tim mått om vi inte hade fått Annas hjälp? Jag tänker ofta på hur det kommer sig, att det finns en människa i dagens stressiga vardag, som För oss är Anna barnens ängel på jorden! Dagsrapport från Pappa. Januari 2005 Tiden går fort, och nu är Tom 3 år och 9 månader. Sover fortfarande jättebra. Lägger sig runt 19.00 och sover på helger till 08.00. På vardagar vaknar vi givetvis tidigare, eftersom det är arbetsdagar. Han sover inte alltid middag, men fortfarande väldigt, väldigt ofta. Äter som en hel karl med god aptit. Sömn och mat gör att vi fortfarande är förskonade från sjukdomar och läkarbesök! Otroligt. Tom har många goa kamrater på dagis och bland grannarnas barn hemma på området. Det är full fart hela dagarna. |
Anna 17 månader |