Månadens krönika augusti 2008

Otillräcklighetens tortyr

Människan är utrustad med en stark beskyddarinstinkt. Den omfattar inte bara den egna avkomman. Spädbarnsskrik är det ljud som berör mest alla kategorier. Inte ens en barnlös, manlig karriärist, som hastar förbi i sin kritstreckskostym med portföljen i högsta hugg på väg till ett superviktigt möte, kan undgå att reagera på spädbarnsskrik. Och han reagerar med just oro. Han kanske inte stannar upp, för det hinner han inte, men han kastar oroliga blickar omkring sig. Var är mamman? Varför är det ingen som gör något? Är ungen alldeles ensam i världen?

Spädbarnsskrik väcker omedelbart vår beskyddarinstinkt till liv. Vi vet alla, precis som det nyfödda barnet, att det är ute med små människobarn om de faller till marken, bildligt eller bokstavligt talat. Vargen tar dem. Spädbarnen skriker i överlevnadsångest, och överlevnadsdriften är den starkaste vi har. Utan den skulle människosläktet ha dött ut för länge sedan. I stället lade vi under oss jorden, och det gjorde vi inte genom att överge varandra - särskilt inte de små barnen, de som skulle föra släktet vidare.

Grips du någon gång själv av oro för att den arketypiska vargen ska komma och ta dig, vet du vad som möjligen hjälper att sätta emot: sunda förnuftet, det du tillskansat dig genom livet, självkännedom, kunskap, egna och andras erfarenheter med mera. Samtal med familj och vänner hoppas du ska hjälpa - men bara om de inte ytterligare spär på din oro. Nej, det här kommer du aldrig att klara, är inte vad du vill höra. Det är lika bra att du ger upp, för du har inte en chans! Det du vill ha är deras uppmuntran och medmänskliga respekt, även om de kanske inte begriper vad som är så förfärligt med din - ja, överlevnadsångest. Du vill ha deras lugnande perspektiv på saker och ting. Enkla ord, burna av övertygelse, som: det här kommer att ordna sig, du klarar det här, du är inte ensam i världen, allting kommer att bli bra, du KAN! är vad du vill höra. De orden kan du också ta till dig, om du bara känner dig förstådd, på djupet förstådd; inte överkörd med hurtiga klyschor eller bortviftad med likgiltighet.

De vänner du knappast skulle söka dig till för att anförtro dina tillsynes oöverstigliga bekymmer är de som själva badar i ångest. En blind är inte bra på att leda en blind. Du skulle gå till någon du hade förtroende för, någon du såg som stark, klok, erfaren och kunnig. Och här talar vi naturligtvis inte alls "bara" personliga problem. I din yrkesverksamhet väljer du också noga ut vem eller vad som möjligen kan hjälpa dig. Står du på konkursens rand är det inte en annan misslyckad företagare du behöver.

Betänker du detta, förstår du att ditt lilla barn måste få erfara ditt eget, orubbliga lugn för att själv kunna känna lugn. Det var inte oro du behövde, när du såg dig om efter hjälp. Du ville inte se dina vänner brista i gråt själva över din sorgliga belägenhet. Du fikade inte efter tröst. Du ville ha deras medkänsla, ja, men inte något ynkande medlidande. Du ville ha förståelse och ett engagerat öra, ja, men inte en hopplöshetens stumma förtvivlan. Du behövde hjälp!

Överlevnadsångesten är ett hopkok av fruktan för livhanken, ångest över kampen för tillvaron, skräck för att duka under - fysiskt eller psykiskt eller båda delarna. Ska livet säkras, tillvaron ros i land och kropp och psyke stabiliseras på ett någorlunda funktionellt vis, måste man först och främst återfå sitt lugn. Spädbarnet har inget lugn att återfå. Överlevnadsångesten slog klorna i barnet redan innan det var fött. Barnet måste ut från den välkända, lugna livmodertillvaron i vetskapen om att det här klarar jag aldrig själv. Med livlinan avsliten var den totala hjälplösheten ett faktum. I sin överlevnadsångest skriker barnet. Och skriker. Och skriker. Hos föräldrarna vaknar omedelbart beskyddarinstinkten. Det är själva livet som ska skyddas, personifierat av detta lilla barn.

Det är inte bara oron som vaknar. Varför är det ingen som gör något? frågade sig den förbiskyndande kritstreckskostymen. Beskyddarinstinkten kräver handling. Barnet ska ha mat; utan mat kan vi inte leva. Men mat räcker inte. En rad andra åtgärder måste också vidtas för att det lilla barnets liv ska säkras. En "åtgärd" Gud och naturen själv sett till i god tid är föräldrarnas beredskap att älska detta lilla barn, som föds med ett trollspö av kärlek i handen. Det som också måste säkras är lugnet. Spädbarnet har inget lugn att återgå till. Det måste etableras nu.

Ditt eget lugn, som du förhoppningsvis återfick med hjälp av sunt förnuft, kunskap och erfarenhet, vänskap, klokskap, perspektiv med mera, löste inte dina problem. De fanns kvar. Men du blev i stånd att hantera dem. Det var du inte förut. Så länge du gick där tyngd av oro, sömnlös och med magen och huvudet svidande av ångest, var du chanslös. Du hamnade i en ond cirkel. Allt blev bara värre. Till slut såg du inte en enda ljuspunkt i tillvaron. Det fanns absolut ingenting du kunde glädja dig åt så länge oron, överlevnadsångesten, torterade dig. Detsamma gäller ditt lilla barn. Små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna.

Sömnlösa nätter, där man slumrar oroligt men aldrig sover riktigt gott och djupt, är inte roligare för små människor än för stora. Du har säkert fått höra motsatsen:

Små barn tar sig själva den sömn de behöver. Men det gjorde ju inte du, där du låg och vred och vände dig i sängen och inte kunde komma i ro för alla bekymmer som plågade dig! Du kunde inte ta dig den sömn du behövde. Du skulle inget hellre vilja, men det gick inte.
Små barn behöver inte så mycket sömn. Varför skulle de inte göra det? Du gör det ju. Hur mycket som helst, känns det som! Du är helt slut. Vad ska då inte ditt lilla barn vara? Se på den bleka hyn, de mörka skuggorna under ögonen, den trötta, blanka blicken, som inte strålar klar!
Alla små barn vaknar på nätterna de första åren. Det beror på det och detta, har du fått veta, och är fullkomligt normalt. För att inte säga oundvikligt. Sömn - glöm det! Ständiga uppvaknanden de första två, tre åren är något du får räkna med (och stå ut med). Men hur kommer det sig då att de små barn - till och med så små som blott fyra månader - som fått sin enkla hjälp av Sova hela natten-kuren till att sova sina tolv timmar natt, sammanhängande och gott, inte fortsätter vakna stup i kvarten?

Och det värsta av alltsammans är väl att du inte står ut, helt enkelt. Du kan inte längre böja dig för status quo. Du börjar så smått misstro de fakta i målet du serveras. Sedan när blev det bestämt att små barn inte ska sova på nätterna? Ska verkligen inte små barn göra det? Sov du inte själv som liten? Du tycker kanske att alla förklaringarna börjar lukta efterkonstruktion, där du sliter ditt hår och äktenskapet är i upplösningstillstånd.

Och nu är det inte bara sömnbristen du lider av, den som hotar att slå undan benen på både äktenskap och arbete och kärleksliv och glädje i tillvaron. Du känner dig också djupt otillräcklig som förälder. Sömnproblemet har blivit dig övermäktigt. Det hjälper inte hur många gånger du får höra att allt är normalt: Så här är det att ha barn. Du står inte ut ändå, hur mycket du än borde.

Gick livet med ett litet barn verkligen bara ut på att stå ut?

Problem är till för att lösas. Här har du gått bet. Människan vill lösa problem, inte duka under för dem.

Alla vet, verkligen du också, att små barn är hjälplösa. De är helt beroende av vuxenvärldens omsorger. Helst ska de inte bara överleva utan också leva, det vill säga känna - och visa - glädje, tillfredsställelse och förnöjsamhet över sitt goda liv. Med all er kärlek ska väl ni föräldrar kunna vara bra nog att lyckas åstadkomma och befästa den där glädjen och tillfredsställelsen! Det förväntar sig alla. Inte minst ni själva. Men varje ihållande skrik, som aldrig tycks vilja ta slut, blir en bekräftelse på motsatsen: ert misslyckande som föräldrar. Det hjälper inte vad jag gör. Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Detta är en tortyr väl så grym som sömnbristen. Att känna sig usel som förälder är att känna sig usel som människa. Duger man inte till att ta hand om sitt lilla barn på ett sätt som avger välbefinnande, trots att man har de bästa tänkbara förutsättningar såväl känslomässigt som materiellt, då är man inte mycket att ha. Att vara förälder, att ha barn, är ju eller borde vara det naturligaste av allt! Folk har haft barn i alla tider och uppenbarligen kunnat ta hand om dem, annars hade vi inte gått kvar och trampat den här jorden. En enda liten nyfödd bebis stjälpte knappast världen på ända förr för en familj som kanske redan hade elva ungar och arton kor som skulle mjölkas. Så hur bar de sig åt? Hur bär sig alla andra åt? Varför kan inte jag?

Självförtroendet luckras upp, och det är illa nog. Men självkänslan rinner också undan. Den försvinner ner i vanmaktens avgrund tillsammans med de onda tårarna. Och det är värre. Med självkänslan underminerad står varje människa farligt nära sitt psykiska sammanbrott. Och då hjälper det inte hur mycket du älskar detta lilla barn, hur mycket du bär och tröstar, hur mycket du samsover och stoppar in nappar eller själv, som ammande mor, fungerar som napp nätterna igenom. Då håller du på att bli galen. Då önskar du ditt barn andra och bättre föräldrar och dig själv ofödd.

Det är inte att undra på att nativiteten sjunker i de rika länder som skulle önska att den ökade (bland välutbildade västlänningar). Glädjen över de små barnen har alldeles kommit bort i hanteringen.

Det har blivit fullständigt mördande besvärligt att ha barn. Dag och natt förväntas man tillfredsställa barnets aldrig sinande närhetsbehov - bara det ger knappt utrymme för ett barn till. Eftersom man å det snaraste ska arbeta utanför hemmet, oberoende, självförverkligad och självförsörjande kvinna (eller man) som man ju är, får man släpa på eviga samvetsförebråelser för att man nu plötsligt förnekar detta barnets närhetsbehov dagarna i ända och måste försöka kompensera denna sin upprepade försumlighet med nattligt umgänge, sen kvällsunderhållning och hysteriskt ambitiös helgstimulans. (Samt prylar, förstås - i Sverige har i dag varje litet förskolebarn i genomsnitt 536 leksaker, och då räknas ett Lego med miljoner bitar som en.) Samma samhälle, som ständigt betonar familjens betydelse och i ord höjer närhet och gemenskap mellan föräldrar och barn till skyarna, gör det i handling praktiskt taget omöjligt för samma föräldrar att leva och verka med sina barn i en familj värd namnet. Samma expertis som höjer hotfulla pekfingrar och sätter separationsångest överst på skrämsellistan, går samhällets profitintressen tillhanda genom att gladeligen förespråka förvisning av de små barnen till förvaring var som helst annars, utom i mammas eller pappas ömma famn.

De logiska kullerbyttorna är legio. Vi är fantastiska föräldrar, allihop, ingen känner våra barn så bra som vi, vi är de främsta och egentligen enda experterna; samtidigt är det i hemmen, genom föräldrarnas försorg, som de gräsligaste saker händer: misshandel, drogmissbruk och våldsövergrepp av ruskigaste slag. Far barnen illa, far de mest illa med dem som älskar dem mest. Föräldrarna är bäst och sämst, auktoriteter och slagpåsar, vita som snö och svarta som synden, allt på en gång.

Stress och oro heter den vardagsmat som borde bestå av hemlagade nyttigheter utan socker. Sömnbrist får man leva med och se till att vara utvilad, ändå. Mamma ska vara fri, självständig, oberoende och politiskt korrekt, och leva i förlängd livmodersymbios med sitt barn. Pappa ska ta sitt nyvakna pappaansvar och hushållsansvar och städa, diska, laga mat, byta blöjor, leka, trösta, bära på natten och avlasta, och arbeta heltid. Skilsmässor är något förskräckligt och hemmets upplösning ett trauma för barnet; samtidigt gör det inte så mycket om föräldrarna skils (i Sverige går 40% av dagens föräldrar isär innan barnet fyllt ett år, 50% innan barnet fyllt två), bara barnet får hoppa emellan dem varannan vecka och fortsätta älskas av båda lika mycket, varför föräldrarna helst inte ska älska sina eventuella nya barn med nya partners för mycket, så att barn nummer ett, som har förkörsrätt, känner sig utanför, fastän barnet redan är utanför. Vilken soppa av paradoxer!

När människor slutar sätta barn till världen i det samhälle där de lever, eftersom de bedömer arbetsliv och familjeliv som praktiskt och ekonomiskt oförenliga, då betyder det att de underkänner detta samhälle. De tror inte på en framtid för det.

Och då är det samhället dödsdömt, ty barnen är framtiden.