Patriarken och hans lydfolk

Månadens krönika maj 2009

Så gick då pojkarna lite för långt till slut. De lekte lite för häftigt med andras pengar. De tillskansade sig lite för stora tillgångar att stoppa i fickan - den egna. Bonus, som är latin och betyder BRA (i maskulinum, givetvis) blev ett fult ord till slut. Det mullrar i folkdjupen. Hur många miljoner kan en herr P, som i patriark - och de finns numera av båda könen - göra av med på egenmäktig lyx och ansvarslösa leksaker? Medan hans slavar och slavinnor underdånigt bugar och niger vart han går fram? Ty hans är ju Makten, Pengarna och Härligheten! Synonymer, förstår sig. Slavarnas och slavinnornas lott är underkastelsens.

Herr P:s vagga stod i Rom. Jag kommer just därifrån. Rom är ståtligt alltjämt - den eviga staden. Romarriket under Augustus var större än nuvarande EU. Betydligt större. Romarna var skickliga på mer än att kriga. Dagens EU-administration har också sin vagga i Rom, ja, hela tanken med ett förenat Europa - en västerlandets stormakt - bär romarrikets märke.

Romarriket gick under, men dess vagga står kvar. I den föds varenda dag nya herrar P. Utan att skriva en hel bok om saken (det tänkte jag göra senare) kan var och en av kvinna född konstatera att herr P är den som bestämmer, även och inte minst i våra dagar, ett par tusen år senare. Makt = pengar, pengar = makt; summan av storheterna blir då härligheten - äran! Pinsamt då med vanäran, som seglat upp i finanskrisens illaluktande spår. Pinsamt då hur girigheten, en av de sju dödssynderna, sätter sin fula stämpel över begreppet demokrati - av grekiskans (!) folkstyre - och skändligen avslöjar hur herr P har sålt sin moraliska själ. Nu naggas hans trovärdighet i kanten, nu stinker det om hans girighet, nu ifrågasätts hans så kallade värderingar och granskas hans motiv. Slavarna och slavinnorna gör uppror, äntligen och till slut! Eller...?

Makten söker sina offer. Ingenting är nytt under solen.

I det gamla Rom, kan man läsa i en liten turistvänlig pocketbok (Ancient Rome, The Entire Roman Empire in your pocket, David Pickering, Collins 2007. Jag översätter ordagrant:) "hade kvinnorna föga kontroll över sina egna liv. Vad som blev av dem berodde till stor del på välstånd och status hos deras fäder, män och bröder. Kvinnor ansågs allmänt vara det svagare könet. En liten flickas födelse orsakade ofta klagan (vissa fäder hatade sina döttrar eller lämnade dem att dö ute i kylan). Kvinnans huvudsakliga uppgift var att gifta sig och föda barn. - - - Såvida de inte valdes ut att tjäna som prästinnor, tog kvinnor sällan del i det offentliga livet. De hade till uppgift att stödja sina manliga släktingar. De lämnade sällan hemmet. Även flickor från ganska välbärgade familjer förväntades inte göra karriär, även om situationen förbättrades efter Augustus och ett utvalt, begränsat antal kvinnor fick lov att arbeta som lärare, doktorer, barnmorskor eller affärsidkare. Eftersom de flesta flickor fick lite utbildning, om någon alls, var detta inte lätt att uppnå. De flesta kvinnor förväntades ägna sig helhjärtat åt att sköta hushållet (även om förmögna hustrur hade slavar som gjorde själva arbetet). - - - Kvinnor från mindre förmögna familjer hade ofta mer frihet än kvinnor från rikare hem, även om deras liv ofta var betydligt mindre komfortabla. Trots det faktum att de inte kunde räkna med någon formell utbildning förväntades de bidra till försörjningen genom att lönearbeta. Många kvinnor arbetade på marknader och i stallar, som badvakterskor, väverskor, fårskötare eller sömmerskor, med mera. Det fanns också tusentals kvinnliga slavar, vilkas spektrum av plikter spände från hushållsjungfru till lantarbetare. - - - De flesta äktenskap ingicks för ett finansiellt, politiskt eller socialt avancemang snarare än för kärlek, även om så inte alltid var fallet. - - - Allt flickan ägde när hon gifte sig blev hennes svärfars (!) egendom. Omsider ändrades lagen så att en kvinna tilläts behålla viss kontroll över sina egna ägodelar. - - - Familjen var det gamla Roms hjärta. Varje familj styrdes av familjeöverhuvudet, av den äldsta manliga pater familias (familjefadern), som bestämde över familjetraditionerna och härskade över samtliga familjemedlemmar (fruar, barn, slavar samt söners egendom). När han dog, blev hans söner överhuvuden för egna familjer och skapade därmed en klan av besläktade familjer. I praktiken överläts dock det dagliga ansvaret för hushållet på hustrurna.

Nyheter, någon?

Av den här intressanta bilden av vår västerländska civilisations vagga, där herr P föddes rakt in i patriarkatets värderingar av Makten, Pengarna och Härligheten som härskarlivets mål och mening, förstår man att tvåtusen år hit eller dit inte har gjort någon större skillnad. Strukturen är densamma. Herr P bestämmer. Kvinnan rättar sig. Hon "stöder sina manliga släktingar". Hon niger och tiger och sminkar upp hans "finansiella, politiska eller sociala avancemang". Hemma i hushållet, endast och allenast, kan hon få bestämma var skåpet ska stå. Nu som då är hon en avelsko. Uppgift ett: föda barn. Uppgift två: ansvara för hushållet. Uppgift tre: bidra till försörjningen, så att herr P slipper dra lasset själv, kan köpa sina leksaker och odla sina diverse hobbies. Uppgift fyra: klä sig, se ut som och bete sig som det sexobjekt hon är och förblir i herr P:s värld - ett nödvändigt ont till reproduktionsredskap (men snart kommer kloningen!). Uppgift fem: veta sin plats som det svaga könet och inte ta sig några som helst friheter utanför herr P:s kontroll. Hon ska underkasta sig, punkt. Kan också kallas LYDA.

På mitt skrivbord har jag en annan intressant bild. Som bekräftar sin patriarkala förlaga, om man säger. Det är ett bokomslag, uppbyggt kring ett fotografi i milda pastellfärger. Bilden föreställer en liten flicka, i en trädgård eller på en bakgård, fyra-fem år gammal. Ansiktet ser man inte. Bilden är tagen snett bakifrån. Det ljusblonda håret hänger för kinden och en bit ner på ryggen. Flickan har inga kläder på sig. Sött svankryggig, som små barn ju är, får hon hela ryggen och drygt halva stjärten exponerad. Bilden är skuren ett stycke ner i stjärtskåran, lagom djupt för att betraktaren ska förstå att hon inte har några trosor på sig. Hon är naken. Den bortre stjärthalvan, barnarund, är bedårande i sina mjuka konturer. Man riktigt anar hur herr P får lust att smeksamt lägga hansingen på den!

Mot vad är då den lilla nakna flickan vänd? Vad är det hon betraktar med sitt bortvända ansikte, där bara nästippen syns under hårtestarna? Jo, ett vitt staket med täta spjälor. Hon lutar magen mot staketet, liksom pannan och båda händerna, som hon håller upp mot det. Staketet är högre än hon själv, så hon kan inte se över det. Spjälorna sitter tätt. Mellanrummet mellan dem är trängre än spjälorna är breda. Där står hon, naken, instängd bakom ett staket i oskuldens vita färg med gräsmattan skymtande därutanför som en frisk reva mellan spjälorna, frestande som friheten själv, och försöker se ut. Där står hon, inspärrad med ansiktet dolt och stjärtskåran söt.

Vad är det då för en bok som försetts med detta säljande omslag? En roman, kanske, "Kvinnofängelset"? Eller en könsrollsstudie, "Den begränsade kvinnan"? Rentav en deckare, med titeln "Den nakna stjärten" rätt och slätt? Nej. Det är "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

Boken kom 1997, för tolv år sedan. Jag har stirrat på omslaget sedan dess med vantro, misstro och vämjelse. Ingen annan, ingen enda god feminist, har mig veterligen reagerat på det. Inte heller författaren själv, av vilken jag fick boken. Som har underrubriken "På väg mot nya värderingar för familjen". Nya? Vilka är de nya värderingarna, om omslaget ska få tala, och det är ju därför det är där? Romarriket föll, men vaggan står kvar. I den föds varenda dag nya herrar P. Stäng in de små slavinnorna bakom galler, klä av dem nakna och låt dem visa stjärten! Skåra som skåra.

Tolv år har gått, tolv år då det väl aldrig varit så glest mellan barnaskratten i Sverige som nu och så tätt mellan mobbningarna. Tolv år då redan små fyraåringar blivit bekanta med begrepp som sexig och hora. Tolv år då våldtäkter, barnaga och mördande ungdomsvåld rasat i höjden. Tolv år då depression blivit en folksjukdom och förskrivningen av psykofarmaka galopperat. Tolv år då kvinnan fortsatt underordna sig, såsom ordningen var för tvåtusen år sedan. Finanskrisen kommer bara som ett bekräftelsens kvitto på herr P:s maktgalna storhetsvansinne. I det gamla Rom byggdes triumfbågar åt herrar P när de återkom från ännu en lyckad erövring. Lydfolket jublade. Men bakom kejsaren på triumfvagnen stod en slav med uppgift att återkommande viska i hans öra: Minns att du är dödlig. Var är den slaven nu?

Varför älskar herr P inte mig? Varför får jag inga priser och utmärkelser eller ens recensioner av två av de bättre och viktigare, och vackrare, böcker som har skrivits i modern tid? Varför blir inte jag hedersdoktor vid diverse humaniorainriktade universitet? Varför var jag tvungen att skilja mig sju gånger för att rädda mina vingar - och barnens! - undan herr P:s maktgiriga och skräckslagna kapningsförsök med om och om igen nyvässad sax?

För att jag är kvinna. Och så lyder jag inte! För att jag inte underkastar mig. För att jag inte står där snällt bakom stängslet, instängd, inspärrad, ansiktslös och tyst med stjärten bar. För att jag lever och arbetar för friheten för de små barnen att utvecklas till sin fulla mänskliga potential, i stället för att bli lönsamt defekta patienter åt herr P. För att jag visar, med min förmåga att verkligen hjälpa barnen, inte stjälpa, begränsa eller kväva dem bakom övermaktens gallergrind, att människans frihet och växt kräver oklippta vingar och att herr P ska ge f-n i att försöka ta makten över deras fria flykt. På mig har han inte lyckats kapa vingarna, trots tappra försök, och inte har hans kraxande lydfolk heller lyckats stegla mig till tystnad. Mig har han inte kunnat inbilla att han skulle veta bäst om det han ingenting vet. Jag har till och med genomskådat hans motiv, och det var inte svårt alls. Makten, pengarna och härligheten! Den mänskliga finanskrisen är här.

Får jag ingen erkänsla från herr P, som lusläser mina skolbildande skrifter, borde jag i varje fall få ett varmt tack med pris och beröm och gärna medalj från den mera intelligenssvaga populasen på föräldrasajten Familjeliv. Efter åratals kaskadkräkningar som länge vida överträffat kriterierna för smutskastning och förtal, där man om och om igen satt fingrarna i halsen för att göra nya spyor av de gamla, har jag nu äntligen gett denna mera intelligenssvaga populas något nytt att förfasa sig över. Utöver, vill säga, det gamla vanliga: att jag låter små barn ligga insmetade i bajs (lögn), tvättar munnen på barn med tvål (lögn), stryper barn eller i alla fall nästan (lögn), åstadkommer Shaken Baby Syndrome (lögn) med mitt vagnande över trösklar (lögn; och var kommer dessa evinnerliga trösklar ifrån? Jag har aldrig vagnat över trösklar), samt förstås att jag är lesbisk (lögn), scientolog (lögn) och har fått mina barn omhändertagna för samhällsvård (lögn) för att jag som lallande fyllkaja (lögn) inte kunnat ta hand om dem (lögn) varpå inget av barnen talar med mig längre (lögn) eftersom de haft ett sådant helvete till barndom (lögn), då jag lät dem sova på röriga madrasser på golvet (lögn) därför att jag var sexgalen (lögn) och måste ha miljoner karlar vältrandes i min egen (lögn), jag som ju har nio olika pappor till mina barn (lögn) varav minst en unge är oäkta (lögn) för vilken jag bluffat mig till underhåll (lögn) som ruinerat hennes far (lögn), samt personligen haft ihjäl min döde lille son (lögn).

Den mera intelligenssvaga populasen på Familjeliv har alltså fått något nytt att polisanmäla mig för och larma den sladderkåta pressen om, nämligen några filmklipp under fliken SHN. Som, ska jag förtydliga för den som inte förstår så bra, berättar om teknikerna i den Sova hela natten-kur jag utvecklat under trettio års tid, då människor bett mig om hjälp i sin - och barnens - nöd. Jag har personligen kurat åttahundra barn. Sponsrad av ingen. Köpt av ingen. I ledband på ingen.

Och vad är det för barn? Barn med sömnproblem. Barn med svår, ja livsfarlig sömnbrist. Barn vars föräldrar sökt all tänkbar hjälp innan de kom till mig i desperation. Jag har alltså sopat upp de katastrofala följderna av barnavanvårdskartellens så kallade råd. Det är misshandel, anser jag, att överge små barn att skrika till sig sömns. Det är misshandel, anser jag - och anser varenda människa som är utrustad med banalt sunt förnuft - att droga friska spädbarn med neuroleptika och antihistaminer - nervmediciner som ges i dunderdoser samtidigt som det till och med står på förpackningen att dessa medel inte ska ges till barn under två år. Jag har velat stämma Socialstyrelsen, helst hela den västerländska barnavanvårdskartellen, för anstiftan till vanvård, vanmakt och vanvett. Men fått veta att ska man dra herr P inför rätta i Europadomstolen måste man personligen ha åsamkats kränkning och skada, och det har jag ju inte (?). Det är det de små barnen som har. I hela mitt liv, till och med som (misshandlat och övergivet) barn själv, har jag velat ge röst åt de riktigt små barnen, de som ingen talan har. Jag fortsätter med det och steglas för det. Jag får vara glad att jag inte lever i häxbränningens tidevarv, den som hade ihjäl sex miljoner (!) "häxor" i Europa. Jag lever och fullgör min livsuppgift med huvudet högt.

Jag har sagt att jag slutat kura små barn med sömnproblem därför att jag blivit så pass gammal att jag inte kan sova på dagarna längre. Därför kraschar jag på tredje dygnet av kuren. Vad jag inte har sagt offentligen är att jag är spytrött på att ta hand om och försöka reparera de katastrofer herr P ställt till i sin maktgalna iver att bestämma över det han ingenting begriper. Dessa åttahundra barn - för att inte tala om alla de tiotusentals barn som inte jag personligen kurat men som andra, av mig utbildade, kurat, och som boken Internationella Sova hela natten hjälpt föräldrar att själva kura - har behövt akut hjälp. Och det har varit bråttom (se förra månadens krönika, eller varför inte berättelsen om lilla utbrända Tom under samma SHN-flik). Jag har utarbetat säkerhetsbetryggande metoder för att lugna dessa små barn, som varit förbi av överlevnadsångest, övertygade om att de när som helst ska duka under, Ett sådant krisverktyg är den så kallade tryckpressen, som lugnar det mest hysteriskt skrikande lilla barn (men som lösryckt ur sitt kursammanhang piskar upp en annan, sadistiskt vällustig, hysteri på annat håll, varför jag suckande fick ta bort den. Mot enfalden kämpar själva gudarna förgäves). Den mera intelligenssvaga populasen ser inte att detta är en kur, ett botemedel för elände som jag är den sista att ha åsamkat barnen. Jag har aldrig behövt kura mina egna barn, och det behöver ingen göra som från början och genomgående skött sina nyfödda, späda och små (och inte så små) barn efter Barnaboken. Barnaboken, som i dagarna kommer ut på engelska (nej, det gick inte att bränna den på bål, slakta den eller ersätta den), är en djupt kärleksfull bruksanvisning på temat Gör så här, så slipper du problem. SHN/GNS är en hjälpande hand i teori och praktik på temat Gör så här, så löser du de sömnproblem ditt barn redan lider under outhärdligen. Skillnaden begriper nu inte den mera intelligenssvaga populasen på Familjeliv, som lika gärna kunde polisanmäla tandläkaren, som borrar i tänderna på ett gallskrikande barn, eller doktorn, som sticker en spruta i halsen på ett likaledes gallskrikande barn. Hjälper närhet mot hål i tänderna? Hjälper det att avboka läkarbesöket, skippa den förmodligen livsnödvändiga sprutan och trösta och bära i stället? Hur svårt är det att förstå skillnaden mellan god, enkel, vanlig, vardaglig, betryggande moderlig barnavård och akut hjälp, där allting redan är i kris och måste åtgärdas NU?

Det riktigt otäcka är ju att allt detta hat, alla dessa verbala spyor, alla dessa lögner och ohemula invektiv stammar från kvinnor och slavinnor - lydfolk under herr P - som själva har små barn i sin vård. Vad lär de dem?

Romarriket gick under. Den västerländska civilisationens vagga står kvar. Min rafflande fortsättning på herr P:s traditionsmättat maktgalna kvinno- och barnaförtryck följer i nästa krönika.