Månadens krönika november 2009
Plötslig spädbarnsdöd: den enkla sanningen
Det tragiska fenomenet plötslig spädbarnsdöd, Sudden Infant Death Syndrome (SIDS), sysselsätter ett stort antal forskare världen över. De försöker utröna förklaringen till det som förr kallades oförklarlig spädbarnsdöd. Hur kommer det sig att späda barn, fullkomligt friska, välutvecklade små barn, plötsligt slutar andas under sömnen och dör? Det är inte utan att man anar ett mått av prestige i utmaningen. Den som löser gåtan PSD kan emotse en hyllad framtid. Han kanske rentav får Nobelpriset i medicin! Är det därför förklaringen inte får vara så enkel som den är? "En god vän till mig fick uppleva detta tillintetgörande trauma", skriver en mamma. "Hennes barn dog vid sex månaders ålder. Barnet hade nattats så fint på rygg i spjälsängen, och alla medicinska råd hade följts. Hon fick aldrig någon förklaring till varför barnet dog." Man behöver inte vara någon läkare eller forskare - eller någon niobarnsmamma, för den delen, som ägnat snart ett halvsekel åt att dag och natt leva och verka med inte minst späda barn (mitt personliga forskningsunderlag omfattar 800 spädbarn) - för att konstatera att alla föräldrar känner stark oro inför det nyfödda barnets oregelbundna andning. Barnet ömsom flämtar som kippade det efter luft, ömsom ligger totalt orörligt som om det inte andades alls - vilket det heller inte gör; nyfödda kan flera gånger om dygnet göra så långa andningsuppehåll som på 40 sekunder. Vilket få vuxna skulle klara av. Varför gör de det? Därför att andningen inte fungerar automatiskt från livets början, lika lite som exempelvis den mycket komplicerade matsmältningsapparaten gör det. Det händer, i sällsynta fall, att små barn försummar att dra efter andan igen efter ett av dessa långa, oregelbundna andningsuppehåll. Förklaringen till Sudden Infant Death Syndrome är precis så enkel. Barnet som föddes har aldrig andats luft förut. Andningsverksamheten kan beskrivas som en serie reflexrörelser. Barnet drar efter andan för allra första gången för att få luft, som ska syresätta blodet; barnet andas för att det måste andas. På samma sätt suger det nyfödda barnet på allt som ges det att suga på. Barnet suger för att det måste suga men saknar naturligtvis all insikt om att detta sugande leder till - ska leda till - fortsatt överlevnad. Alla nyblivna föräldrar vet att barnet måste äta för att överleva. Alla föräldrar vet att barnet måste andas för att överleva. När då andningen är oregelbunden, vilket den är i livets början och för många månader framöver, föds samma oro hos föräldrarna som barnets oförmåga att äta ordentligt skulle göra (och gör). Det är ingenting konstigt med det. Det handlar om instinkter. Människor vet, instinktivt. Gåtan PSD är ingen gåta. Andningsautomatiken finns inte från livets början. Barnen som dör "glömde" dra efter andan. På samma remarkabla vis kan så stora barn som två eller tre år gamla "glömma" att resa huvudet ur en vattenpöl de råkat falla i och bara bli liggande och drunkna. De gör inte en ansats till motstånd. De skulle kunna resa sig och gå, men gör det inte. Ibland sätts andningsreflexerna oåterkalleligen ur spel.
För tolv år sedan hade jag ett litet barnbarn hos mig som kurbarn. Jag skulle ge den lille femmånaders sömntrasslaren hans välbehövliga, goda sömn. Själv sov jag naturligtvis inte en blund. Andades han? Han andades väl? Ideligen petade jag honom i handflatan för att få en reflexrörelse till svar. Detta var inte mitt eget barn; ansvaret var extra stort och oron extra olidlig. Dagen efter fick jag för första gången höra talas om att det som kallades andningslarm nu fanns tillgängligt för vanligt folk, inte bara för sjukhusen. Jag jublade. Med bud fick jag mig ett tillsänt. Andra kurnatten vågade jag gå till sängs själv, eftersom larmet skötte bevakningen åt mig. En liten grön lampa blinkade betryggande och talade om för mig att barnet fortlöpande andades. Samma lilla barn sov sedan så gott i sin barnvagn en kväll ute på festlig kräftskiva i sommarnatten. Föräldrarna satt på ömse sidor om barnet och hade all koll i världen, kan man tycka. Men larmet gick. Barnet hade slutat andas. Ingen skulle ha märkt något, om inte larmet sagt ifrån. Nu kunde de enkelt "påminna" barnet om att börja andas igen. Genom att vända över barnet på rygg och därmed förytliga sömnen avvärjde de den katastrof som kunde ha inträffat. I all sannolikhet hade gossen återtagit andningen av sig själv. Larmet går igång redan efter 12 sekunders andningsstopp. Men vem kan veta? På blott tre minuter kan det vara för sent. Jag tyckte andningslarmet var den bästa uppfinning som gjorts sedan tvättmaskinen! Jag rekommenderade det till höger och vänster att användas från första stund, även förstås till mina egna barn. Min häpnad var därför massiv när jag förstod att PSD-etablissemanget avrådde från andningslarm. Varenda människa skulle väl stå med samma häpnad om brandkåren plötsligt avrådde från brandlarm, eller Trafiksäkerhetsverket från säkerhetsbälten - med motiveringar som "Ni skulle bara bli oroliga" eller "Sådana där säkerhetsanordningar inger en falsk trygghet." Och här delar sig vägen. Mig veterligt finns inte ett enda fall vetenskapligt dokumenterat någonstans i världen, där barnet som avled i SIDS hade ett aktivt andningslarm i sängen under madrassen. Men läkarna och forskarna avråder. Förklaringen kan bara vara en. Och den är så cynisk att jag drar mig för att sätta den på pränt. Gåtan PSD är ingen gåta. Förklaringen till den "oförklarliga" spädbarnsdöden är alldeles för enkel. Att barn i sällsynta fall bara "glömmer" att dra efter andan ger inga stinna forskningsanslag, skänker ingen prestige och meriterar inte för Nobelpriset. Även ett så tragiskt fenomen som plötslig spädbarnsdöd utgör arbetsmarknad med goda karriärmöjligheter. För min del värnar jag om de små barnens goda, ostörda, sammanhängande sömn. PSD-etablissemanget har valt en annan väg. Med hjälp av skräckpropaganda har man lurat i varenda nybliven förälder att det är förenat med livsfara att lägga spädbarn på mage - vilket är vad små människobarn är gjorda för, precis som sköldpaddan, grodan och skalbaggen. Det handlar inte bara om rörelsefrihet och lyckosam neurologisk utveckling utan också om livsnödvändig djupsömn. Små barn som får sova på mage från början drar sällan eller aldrig på sig sömnproblem. Bland ryggsovarna är sömnproblem mera regel än undantag. (Och det är för dem jag har utvecklat Sova hela natten-kuren, som är den enda så kallade sömnmetod som vet att överbringa den fysiska och faktiska säkerhet till späda barn som, i deras sköra värld av utsatthet och hjälplöshet, betyder tryggad överlevnad.) Man får alltså välja väg. Jag har valt min: små barn ska ha sin goda sömn. De behöver och vill sova så gott på nätterna, precis som vi alla. Forskarna har valt sin. Också till priset av barnens goda sömn, ja, rentav till priset av deras liv - som inte ska skyddas med något andningslarm - söker de förklaringen till PSD någon annanstans än där den ligger. Så kan den lukrativa forskningen fortsätta i all evighet. Så kan statistiken bringas ner med alltfler nya "rön", tills den slutgiltiga lösningen torde bli att folk inte får sova alls, varken barn eller föräldrar. De allra flesta dödsfall sker ju i sängen. Står alla upp, sjunker statistiken för dödsfall i sängen dramatiskt. Olycksstatistiken i trafiken minskar lika dramatiskt om ingen kör bil. De senaste forskningsrönen låter föräldrarna förstå att det var deras fel att lilla barnet dog. De försummade någonting - Gud vet vad (för dagen). Medan sanningen i all sin bistra enkelhet är att det var lilla barnet som försummade att dra efter andan igen efter ett av dessa många, ofta långa andningsuppehåll. De förkrossade föräldrarna ska nu leva återstoden av sitt liv vetandes att de brast i sin omsorg. "Du sov en kvart för länge", som läkarna sa till en nyförlöst mamma, vars barn dog intill henne i sängen på BB. Alla upplivningsförsök var förgäves. Barnet var dött. Skulden är hennes, att bära livet ut. Vore det nolltolerans för PSD etablissemanget åstundade - utan andningslarm, nota bene - skulle man inte låta barnen sova alls. En sådan befängd "lösning" skulle dock inte ens de mest prominenta forskare våga sig på att statuera. Men man har gått nära: nu förbjuder man mamma att sova. Rök-, medicin- och alkoholfri ska hon sitta käpprak i stolen och amma sina sex månader, dag som natt, klarvaken evinnerligen. Somnar hon riskerar hon att barnet dör! Bevakande sitt barns andhämtning dygnet runt ska hon agera levande andningslarm. Bland andra Peter Fleming, professor i barnhälsovård och utvecklingspsykologi i Bristol, England, har torgfört de nya rönen för dagen. Han känner sig vantolkad av media. "Som jag ser det är det positiva med den här studien att budskapet till i synnerhet ammande mödrar är: drick inte, använd inga droger och rök inte! Vi såg ingen ökad risk med samsovning. Vårt budskap är ett helt annat än det media tagit fasta på." (The Guardian, 16 oktober 2009.) Han värjer sig vidare: "Visst kan man säga att hälften av dödsfallen skedde medan barnen sov med sina föräldrar. Men man kan också säga att hälften av dödsfallen inträffade medan barnen sov i egen säng. Aldrig att jag har hört någon säga: 'Lägg inte barnet i spjälsängen!'" Han fortsätter sitt lätt förskräckta resonemang (där han glömde nämna hur barnen låg - förvisso på rygg - och att de lika förvisso saknade andningslarm): "Om vi avråder från samsovning kan det medföra att trötta föräldrar lägger sig och somnar med barnet på soffan i stället, vilket innebär en mycket större risk. Två av de familjer som förlorat sitt barn i PSD berättade att de blivit avrådda från att ha barnet i sängen men inte hade insett riskerna med att somna på soffan." Vad är då det farliga med att somna i soffan? Exakt vilken risk löper det lilla barnet som ligger där vid mammas bröst eller pappas flaska? Riskerar barnet att dö i PSD för att vakthavande förälder somnat? Eller består risken i att föräldrarna kan ligga ihjäl sitt barn, omtöcknade som de är av ena eller andra orsaken (varav sömnbrist är en)? Skulle någon av dessa faktorer orsaka PSD? Nej. Då handlar det om död genom kvävning. Vid obduktionsprotokollet går inte kvävningsdöden att skilja från PSD. Det betyder inte att död genom kvävning är detsamma som plötslig spädbarnsdöd. Man kan säga att kvävningsdöden beror av en utifrån kommande faktor, medan PSD beror av en inre. Plötslig spädbarnsdöd orsakas av ingenting annat än bristen på andningsautomatik. Ett av alla dessa frekventa andningsuppehåll som alla små barn gör under djup sömn kan bli ett för mycket och för långt. Det var inte uttröttade mammas fel, lummig eller ej, att barnet aldrig återtog andhämtningen. Det var inte svimfärdiga pappas fel heller, drogad eller ej. Det var den fallerande andningsreflexens "fel". Fleming och hans forskarkolleger världen över har redan fått det hett om öronen. Mer lär det bli. Människors beskyddarinstinkt är inte att leka med. Inga aldrig så välmeriterade experter kan i längden lyckosamt skrämma föräldrar till att gå emot sina instinkter. Överlevnadsdriften är den starkaste vi har - och den stannar inte vid den egna personen, vid egot. I så fall hade vi knappast gått kvar här på jorden, än mindre lagt den under oss. Vi överlevde inte genom att överge varandra, och särskilt inte dessa våra minsta, de som skulle föra släktet vidare. Att ge mat åt hjälplösa små barn, att hålla dem varma, att efter bästa förmåga skydda dem mot vilda djur och alla andra livshotande faror, är påbud som sedan årmiljoner ligger nedärvda i själva mänsklighetens natur. När då herrar forskare försöker förbjuda nyblivna mödrar från att ta barnen till sig, amma dem och värma dem och somna med dem där de ligger, i sängen eller på soffan eller på bastmattan på jordgolvet eller var det nu är kvinnorna har sin sovplats, utmanar de inte bara beskyddarinstinkten utan också överlevnadsdriften, den som omfattar människosläktet som art. Och det gör de inte ostraffat. Den här gången har de gått för långt. Barn dör likafullt och har alltid gjort. Mozart fick sju barn varav bara två överlevde till vuxen ålder. I gamla svenska folkbokföringsböcker från 1700- och1800-talen förekommer anteckningar om späda barns död, där "ihjällegad" ofta anges som dödsorsak. PSD eller inte? Omöjligt att veta. Barn dog och dör också av svält, köld, livshotande sjukdomar - som inte alltid är livshotande längre (här). Ett är säkert: plötslig spädbarnsdöd utrotas inte genom allmän sömndeprivation. Kärnfrågan återstår. Ska katastrofen hypotesförklaras efteråt - eller ska katastrofen avvärjas innan? För mig är valet enkelt, när vi nu lever under så oändligt mycket säkrare förhållanden än vad man gjorde förr och fortfarande gör i stora delar av världen. Här kommer sålunda min lista över icke riskfaktorer:
Copyright: Anna Wahlgren Även publicerad på Newsmill.se 1 november 2009
|