Månadens krönika september 2010Sluta bespruta späda barn!Den här krönikan är ingen brandfackla. Den gör inte heller anspråk på någon fullständighet. Vaccinfrågan är lika omfattande som känslig. Den är bara en redovisning av vissa förhållanden, som är faktiska och bevisbara. Med få undantag anger jag inte ens källorna, ity vem som helst kan finna dem på nätet. Min avsikt med krönikan, min starka uppmaning till alla spädbarnsföräldrar är just den: sök information! Följ inte det utstakade vaccinationsprogrammet med bindel för ögonen, bara för att doktorn eller bvc-sköterskan sagt att ni ska det, ni som alla andra spädbarnsföräldrar! Förse er med information, innan ni låter vaccinera ert lilla barn - information som inte bara härrör från läkemedelsindustrins pr-maskineri! Ty ansvaret är ditt som förälder. Skulle något gå fel, är ingen utom du ansvarig. Inte läkaren, inte sköterskan, inte barnavården, inte sjukvården. Bara ni föräldrar. Kanske visste du inte det i din allmänna goda tro? Min lille son, Aron, dog i difteri. Han var den av barnen som var senast vaccinerad mot bland annat just difteri, eftersom han var yngst. Inför den långa resa, från vilken han aldrig skulle komma levande tillbaka, gick jag till en särskild vaccinationscentral för att försäkra mig om att barnen fick allt skydd de någonsin kunde tänkas behöva i den miljö av allt annat än svensk hygienisk standard som väntade oss. Läkaren konstaterade att jag ju följt "vaccinationsprogrammet"; alltså behövde barnen inte vaccineras mot difteri. Men min lilla pojke blev sjuk. Det bedrägliga med difteri är att det till en början ser ut precis som en vanlig halsfluss. Hur skulle jag i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att det var difteri han hade fått? Och läkaren hade ju sagt...! Han kom under behandling för sent. Tre år och tio månader gammal var han död. Hem kom jag med en liten vit kista. I chock, naturligtvis. Inte förrän då, när det verkligen var för sent, fick jag höra att det där skyddet, som trippelvaccineringen förmodas ge, bara räcker ett år. Visste inte vaccinationsläkaren det? Spelar det någon roll? När ett litet barn dött, ligger skulden alltid på den som hade ansvaret för barnet, som var barnets beskyddare och överlevnadsgarant. Jag fortsatte vaccinera de små barn som kom efter. Varför gjorde jag det? Jag trodde fortfarande på att läkarvetenskapen inte bara visste bäst utan också ville väl, de små barnens väl. Varför trodde jag det? Och om de nu verkligen ville barnens väl, varför såg jag inte att de kanske inte kunde de små barnens väl? Varför såg jag inte okunskapen? Bekvämligheten? Medlöperiet? Maktfullkomligheten? Linda Karlström, kär forumist och frontfigur för kritiskt tänkande i vaccinfrågan - och kritiskt tänkande är inte möjligt utan kunskap - berättade om mitt lilla barn i en radiodebatt i Finland, där man nu har bestämt sig för att avbryta massvaccineringen mot svininfluensa. Mitt barn var vaccinerat mot difteri. Mitt barn dog i difteri. "Det är omöjligt", var expertens - vaccintillskyndarens - kommentar. Och ja, det är omöjligt att mista ett barn. Det finns inget annat ord. Omöjligt. Det var förvisso inte vad experten menade, men faktum kvarstår. Verkligheten talar ett annat språk än läkemedelsbolagens lakejer, som bara förnekar den. Eller känner de verkligen inte faktum? WHO - världshälsoorganisationen - lanserade svininfluensan som en pandemi. En pest var i antågande! Alla måste vaccinera sig! Gjorde man inte det, kunde man smitta andra! Orsaka oskyldigas död! (Senare framkom det att man även som vaccinerad kunde vara smittbärande.) Sverige var nog världens tacksammaste kund. Är vi sällsynt lättskrämda? Eller bara envist statssocialiserade, alltsedan folkhemmets pionjärdagar okritiskt omhuldande vår naiva tro på att Storebror endast och allenast har sina undersåtars bästa för ögonen? Miljarder av skattepengar gick till en massvaccinering utan motstycke i modern tid. Många miljoner av de skattepengarna fick slängas i sjön, eftersom det inte bidde mycket mer än en tumme av WHO:s skräckpropaganda. Som nu granskas i sömmarna. Trots envisa mörkläggningsförsök visade det sig, föga förvånande, att "expertkommittén", som låg bakom WHO:s pandemiutfärdande, hade starka kopplingar till läkemedelsindustrin. Och varför skulle inte den, som alla andra vinstdrivna företag, se som sin främsta uppgift att utöka kundkretsen? Helst göra den världsomfattande! Man lyckades. Vd:n för Novartis, det schweiziska läkemedelsbolaget som ledde tillverkningen och försäljningen av svininfluensavaccinet i världen, fick en strålande bonus, som tillsammans med den "vanliga" lönen gav honom en årsinkomst på närmare en miljon - om dagen. Bondfångeri, kallades sådant förr i världen. Dumma bönder kom till stan för att göra affärer; naiva, obildade och oerfarna fångades de upp av skumma profitörer och blev lurade inpå bara skinnet. Bondfångarna må ha bytt namn i dessa moderna tider, men har de bytt verksamhet? * Det börjar på förlossningen. Omedelbart efter födelsen injiceras alla nyfödda barn i Sverige, på de icke tillfrågade föräldrarnas ansvar, med syntetiskt koagulationsvitamin. Sprutan innehåller, förutom den aktiva substansen fytomenadion, tillsatsämnena glykocholsyra, natriumhydroxid, lecitin och saltsyra samt vatten för injektionsvätskor. På bipacksedeln till K-vitaminet står bland annat att Konakion Novum inte ska ges den som är överkänslig mot fytomenadion "eller mot något av övriga innehållsämnen". Vilket ju är lite svårt att veta när barnet just har fötts. Och redan fått sin spruta. K-vitamin behövs för att blodet ska kunna levra sig. Om inte blodet kan levra sig kan inte kroppen stoppa en blödning, vilket kan leda till att patienten blöder till döds ("blödarsjukan"). K-vitamin bildas i tarmarna. Barnets tarmar är sterila vid födelsen, och först när barnet börjar dia bildas vitaminet, som når normal nivå inom 3-4 dygn. Genom att föregripa denna utveckling och ge barnet en spruta syntetiskt framställt K-vitamin och i mycket hög dos, spetsat med konserveringsmedel, menade vetenskapen - den läkemedelsfinansierade forskningen - att inga barn löpte risk att få inre blödningar de första levnadsdygnen. Hur vanligt är det då med inre blödningar hos nyfödda? Borde inte människosläktet ha dött ut för länge sedan, om denna injektion vore livsnödvändig? Naturen är klok. Människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade. Sambanden har sin oavvisliga betydelse. Skulle naturen, som tänkt ut allting så perfekt in i minsta detalj, ha missat det där med K-vitamin? Varför skulle inte den låga K-vitaminkoncentrationen de första levnadsdygnen också ha sin betydelse? År 1992 kom rapporter om att den såkallade K-vitaminprofylaxen kunde kopplas samman med de ökande fallen av leukemi hos barn. K-vitaminet infördes på 1970-talet. Det ges alla nyfödda rutinmässigt sedan dess. Varje syntetiskt framställt ämne, med tillsatta konserveringsmedel dessutom, är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen. Ämnesomsättningen belastas hårt. Med ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans. Blir ämnesomsättningen överbelastad, ökar risken för utvecklandet av allergier. Dosen som ges är 20 000 (!) gånger det normala för en nyfödd. I USA har man använt sig av K-vitamininjektioner ända sedan 1940-talet. Förfarandet baserar sig på tung medicinering av mamman - som då ofta drogades så hårt att hon inte själv förmådde krysta ut barnet, utan barnet fick dras ut med tång, vilket onekligen medförde blödningar/blåmärken och en avsevärt ökad risk för hjärnblödning - samt på den omedelbara omskärelsen av nyfödda pojkar. Alla blödningar skulle stoppas, och det gjorde man med enorma mängder injicerat K-vitamin. Idag är tångförlossningarna få, och omedelbar omskärelse förekommer överhuvudtaget inte i Sverige. Ändå har man kvar samma megados. * Den mänskliga kroppen bär inom sig två polära funktioner. Den ena som formar, förhårdnar, och den andra som är upplösande. Dessa två processer finns även i blodet. Där är det viktigt med balansen mellan koagulerande faktorer (förhårdning) och fibrinolysen (upplösandet). Blir koagulationsprocessen för stark blir det trombos, hjärtinfarkt eller cancer; blir den upplösande kraften övervägande blir det en blödning. Båda dessa processer sker i levern och behöver galla. En överbelastad lever utsöndrar bilirubin, ett gulämne i gallan som färgar huden gul om koncentrationen blir för stor. Detta är såkallad nyföddhetsgulsot. (I) * Vi vet att en baby som föds fysiologiskt, utan något ovanligt födelsetrauma och med en hel navelsträng och som bröstmatas, får exakt den korrekta mängden med K-vitamin, satt av Naturen. Problemet är att om babyn föds med exakt rätt mängd K-vitamin, kan tillsatt K-vitamin öka koagulationsfaktorerna utöver den sunda nivån. Detta överskott av koagulationsfaktorer kan orsaka andra problem, såsom ökad risk för hjärnhinneinflammation eller PSD (plötslig spädbarnsdöd). (II) Jag har hävdat i en tidigare krönika ("PSD - den enkla sanningen", på tre språk) att plötslig spädbarnsdöd har sin upprinnelse i den outvecklade andningsmekanismen. Varje nybliven förälder kan lätt konstatera, och gör det med berättigad oro, att andningsverksamheten hos en nyfödd inte är regelbunden och jämn. "Automatisk" blir den först efter flera månader. Nyfödda gör ofta så långa andningsuppehåll som på 40 sekunder, något få vuxna skulle klara av. Det är inte svårt att föreställa sig att ett sådant andningsuppehåll under djup sömn skulle kunna bli ett för långt och för mycket. (Jag rekommenderar därför andningslarm från första stund, att användas oavsett sovställning.) Jag vidhåller min uppfattning i sak, men det finns uppenbarligen andra bovar i detta ohyggliga drama - och jag måste be naturen om ursäkt för ett förbiseende jag så pass lättvindigt tilltrott den. Alltfler dokumenterade fall i västvärlden visar att Sudden Infant Death Syndrome, liksom Shaken Baby Syndrome, fått, och får, stå som täckmantel för vaccindöden. Som medicinska termer förekom varken SIDS eller SBS innan massbesprutningen av späda barn lanserades. Som vår tids oerhörda skandal i spädbarnsvården kan det mycket väl komma att visa sig att så gott som alla fall av PSD orsakats av dödsbringande vacciner. Och detta kan i sin tur förklara läkarnas rabiata motstånd mot andningslarm: här ska inga begravda hundar grävas upp eller ens belysas med undersökande ficklampa (läs undersökande journalistik). Redan ett "överskott av koagulationsfaktorer" kan alltså leda till PSD. Det förklarar varför det finns barn som dör i PSD redan på BB, fastän de är ovaccinerade - men injicerade med K-vitamin. Är inte "profylax" att jämställa med ett vaccin? K-vitaminprofylaxen borde kallas vid sitt rätta namn: vaccin. Eftervärldens dom lär bli hård över det som kommer att kallas vaccinskandalen: späda barn besprutades, skadades för livet, dödades! Om det vore så att PSD berodde enbart på att det lilla barnets andningsmekanism inte stabiliserats, borde plötslig spädbarnsdöd vara vanligast under den allra första levnadstiden. Så är inte fallet. PSD är oerhört sällsynt under den första levnadsmånaden. Statistiken har i stället sin topp kring 3-4 månaders ålder. Det är då vaccinationsprogrammet dras igång i Sverige. I USA börjar man tidigare. Där har man två toppar för PSD: vid två och fyra månaders ålder. Då vaccineras spädbarnen. I Japan upphörde PSD så gott som helt - statistiken sjönk som en sten - sedan man slutat vaccinera barn under två år. (Efter påtryckningar från läkemedelsindustrin återgick man till "ordningen" och vaccinerar åter späda barn. Därmed har man också återfått plötslig spädbarnsdöd - som det kallas - till samma omfattning som förut.) En skrämselkampanj, som inte står WHO:s pestvarning för svininfluensan efter, har fått varenda nybliven förälder - särskilt i Sveriges lättskrämda och auktoritetstroende land - att inte bara befara utan tro sig VETA att magläget är livsfarligt för små barn. Förespråkar jag magläget, vilket jag gör eftersom späda barn är skapta för det, utnämns jag till barnamörderska. Magläge medför PSD! Något man alltså inte heller får gardera sig mot med andningslarm. Späda barn SKA ligga på rygg, heter det, punkt slut (III). Att spädbarn sover dokumenterat sämre på rygg, oroligare, ytligare och kortare, lätt drar på sig hälsofarlig sömnbrist, plattskalle, motorikproblem och neurologiska bekymmer (med återverkningar långt upp i åren), är det bara sunda förnuftet och föräldrakärleken som tar hänsyn till. Etablissemanget gör det inte. Varför inte? Under 1900-talets första hälft fanns inte PSD som medicinsk term. "Oförklarlig spädbarnsdöd" förekom nog, men det ansågs att barnet legats ihjäl. Under senare hälften av 1900-talet började läkemedelsbolagen få vittring av den storhetstid som nu råder. Späda barn skulle vaccineras, barnsjukdomar utrotas, programmet blev allt vidlyftigare. Calmettevaccinet mot turberkulos är min generation uppvuxen med. Den rutinen är borta nu. Vaccinet var livsfarligt. Borta är också smittkoppsvaccinet, som orsakade tiotusentals människors död. Andra kom i stället. Spädbarnen blev försökskaniner, laboratorieråttor och testmaterial. Fallen av PSD - förment PSD, där dödsorsaken skulle vara oförklarlig - galopperade. I Sverige låg siffran mot slutet av 1900-talet på 200-300 barn om året (uppgifterna varierar). Mot den siffran kunde sedan den strålande nedgången i statistiken vägas i triumf - en reducering av PSD med 50 procent eller till och med mer. Skulle då detta makalösa resultat bero på att små barn, som i alla tider "sovit groda" - människan är ett däggdjur! - plötsligt tvångskommenderats att ligga på rygg i stället, med mjukdelarna blottade och benen i vädret? WHO utfärdade rygglägesdekretet 1992. Just detta samma år tog vaccinindustrin bort det giftiga kvicksilvret som konserveringsmedel ur barnvaccinerna. Det var en händelse som kunnat se ut som en tanke, om den inte hade mörkats. I och med att WHO utlyste ryggläge för alla spädbarn drog man uppmärksamheten ifrån sambandet mellan vaccin och PSD. Imponerande lyckosamt fick man alla människor att tro att PSD berodde på sovposition. Det var inget sammanträffande. Det var en pr-kupp. WHO samarbetar med läkemedelsbolagen. WHO får stinna bidrag av dem. Ingen ska av namnet låta sig förledas att tro att världshälsoorganisationen är en oberoende organisation som arbetar för människors hälsa. Inte ens - eller allraminst? - nyfödda, späda och små barn kan räkna med skydd från högre ort eller ens välvilja. Profit och maktfullkomlighet styr. Hur kommer det sig att små barn kan dö efter att ha blivit vaccinerade? Och hur kommer det sig att livsplågan autism - som aldrig är medfödd - har exploderat de senaste decennierna? Man kan betänka vad barnvaccinerna innehåller. Det är alls inte fråga om en liten oförarglig dos "smitta" som immunförsvaret kan träna på för att odla immunitet mot hemska sjukdomar, vilket man ju gärna vill tro som värnande förälder. Det som injiceras är samtidigt kvicksilver (inte längre som konserveringsmedel - förutom i influensavacciner, där man har det kvar som konserveringsmedel - men dock i mindre mängder i andra syften), aluminium, formaldehyd, natriumglutamat, lösningsmedel, kylarvätska, antibiotika, främmande djurproteiner, sjukdomsalstrande bakterier och virus. Med mera. Allt detta sprutas i massiva doser rakt in i blodomloppet på ett mycket litet barn, vars immunförsvar är under utveckling. Det går att förstå att den lilla kroppen kan klappa ihop fullständigt under en sådan cocktail. * DEATH BY LETHAL VACCINE INJECTION (IV) av Christine Colebeck (i utdrag och översättning av mig): "Idag är det min dotters sextonårsdag. Vi kommer inte att fira den. I stället tänder jag ett ljus, och när jag blåser ut det ska jag önska mig en sak till minne av min dotter. Min önskan är att alla mödrar över hela världen förser sig med kunskap tillräckligt för att kunna fatta välinformerade beslut, så att de kan förhindra onödiga tragedier. Och så att de kan besparas min smärta. Efter 41 veckors graviditet kom Laura Marie till världen den 27 juli 1986. Hon var en helt perfekt, frisk liten baby. Hemma välkomnades vi av släkt och vänner, som ivrigt väntade på att få möta den nya familjemedlemmen. De överöste henne med så många söta, rosa små klänningar, att vi skrattade och sa att hon förmodligen aldrig skulle hinna använda dem alla under en livstid. Livet förändrades fullständigt. Nu handlade det om vagnpromenader i parken, hälsa på vänner, byta blöjor, nattamma och att shoppa ännu fler rosa klänningar... Vi var föräldrar nu, vi hade en familj, och vårt barn var fullkomligt perfekt. Jag tog Laura till flera babykontroller hos min barnläkare, en älskvärd, vänlig äldre kvinna. När Laura blivit tre månader var doktorn mycket nöjd med hennes utveckling och viktuppgång. Hon vaccinerade henne med DPT och OPV (difteri, kikhosta, stelkramp samt polio). Jag ställde inte ens några frågor. Alla mina vänners barn hade ju fått samma vaccin, och det var ju självklart att alla "goda mödrar" skulle vaccinera sina barn för att skydda dem. Jag lämnade barnläkarmottagningen och gick hem. Laura var orolig och skrek, vilket var ovanligt. Hon grät hela vägen hem i vagnen. När vi kom hem märkte jag att hon hade kissat så mycket att hon vätt ner hela vagnen. Hennes gråtande övergick i höga, ihållande skrik, och hon fick feber. Benet där hon injicerats svullnade upp, blev rött och kändes hett. Jag ringde till barnläkaren, som sa att detta var 'normalt'. Hon tyckte jag skulle ge henne Tempra (liknande Alvedon, min anm). Jag gav henne barntempra och kände mig bättre till mods. Barnläkaren hade ju försäkrat mig om att allting var som det skulle. Men Laura fortsatte skrika, och nu kunde jag inte längre trösta henne. Varenda instinkt i mig sa att detta inte alls var normalt. Men jag var ung, det var mitt första barn och jag litade på doktorn. Jag kunde inte ens ta Laura i famnen - hon skrek som besatt så fort hennes ben berördes, vilket tycktes orsaka henne en förfärlig smärta. Till slut la jag henne i den gungande vaggan, där hon grät sig till sömns. Då blev jag lättad. Tempran verkade, doktorn måste ha haft rätt! Jag började känna mig dum för att jag hade varit så orolig. Men kort därefter vaknade Laura och började skrika igen. Hela eftermiddagen skrek hon och sov, skrek och sov om vartannat. Hon ville inte äta. Hon hade ingen aptit, och ingenting kunde få henne att sluta skrika. Till slut var det sängdags, och hon grät förtvivlat i sin spjälsäng tills hon somnade. Hon hade aldrig fått skrika sig till sömns förut. Jag kände mig hemsk som lät henne göra det, men tog jag upp henne och försökte hålla henne i famnen skrek hon bara ännu mer. Min man kom hem från jobbet, och jag berättade för honom om allt som hänt under dagen. Laura sov nu gott i sin spjälsäng. Vi var båda lättade över att hon verkade må bättre och beslöt oss för att inte oroa oss... Jag borde ha oroat mig! På morgonen vaknade jag och insåg bestört att min man hade försovit sig. Omedelbart visste jag att något var fel, något annat och mer. Jag sprang bort till spjälsängen i en känsla av fasa. Laura såg inte ut som hon skulle. Jag stängde ögonen hårt och öppnade dem igen, i förhoppningen att jag bara hade drömt. När jag såg på henne igen var hon livlös. Hon var död! Jag kom i chock. Allt som hände sedan är ett virrvarr, en dimma. Jag minns att jag rörde vid henne och hon var varm. Mycket varm. Jag skrek åt min man att ringa 911. Jag stod och såg på medan han gjorde hjärt- och lungräddning. Min kropp var stel, jag kunde inte röra mig. Förgäves försökte han återuppliva vårt barn. Han ropade till mig att öppna för sjukvårdarna, och jag förpassades tillfälligt tillbaka till verkligheten och gick och öppnade dörren. Jag kunde röra mig men inte tala. Jag bara stod där och skakade stumt på huvudet och kände mig fullständigt hjälplös, medan horder av vårdpersonal, poliser och brandmän rusade förbi mig in i vårt hem. Jag grät inte, jag ville bara skrika åt dem att lämna vårt barn i fred. Hon låg på golvet och de bearbetade häftigt hennes lilla kropp där i den gulmålade barnkammaren med clowner på tapeterna. Jag stod där och bad i mitt tysta huvud att de måtte lämna henne i fred och ge sig av från hennes sovrum, så att jag kunde få vakna upp ur denna mardröm. Sedan hörde jag någon säga att det fanns en svag puls, och en strimma av hopp genomfor mig. Någon rusade iväg med henne till ambulansen. Det var då brottsundersökarna tog oss avsides och började fråga ut oss. De ansåg att jag och min man skulle förhöras i skilda rum. Jag förstod genast att de misstänkte att det var vi som hade gjort detta mot vårt barn. Alla vet ju att friska barn inte bara dör, helt plötsligt. Inte utan orsak. Jag var tyst. Inom mig hade tanken redan slagit rot att allt säkert var mitt fel, och även om jag inte visste vad det var jag hade gjort som lett till döden för vårt lilla barn var jag övertygad om att jag bar skulden. Kanske bestraffades jag av Gud för synder jag begått. Kanske var det för att jag låtit henne skrika sig till sömns den natten. Faktum förelåg: mitt barn var dött. 'Goda mödrar' har inte döda barn. Min man protesterade högt och ljudligt mot utfrågningen och krävde att vi omedelbart skulle få åka till sjukhuset för att vara hos vårt barn. Efter en evighet tog poliserna oss dit och lät oss vänta i 'bad news'-rummet. När läkaren kom, insisterade han på att vi skulle sitta ner innan han sa någonting. Han började med att berätta hur de hade försökt med det och detta, och sedan, till sist, uttalade han de ord som kommer att eka i huvudet resten av mitt liv: 'Hon är död.' Barnläkaren, som jag respekterade så och höll av, bröt ihop och grät när jag ringde och gav henne beskedet. Hon var utom sig. Ömsom försvarade hon vaccinet - som hade sagts henne var harmlöst - ömsom förbannade hon det och beskyllde det för att ha tagit livet av mitt barn. Hon anklagade bittert dem som intalat henne att vaccinerna var säkra. Och hon berättade för mig om en annan patient hon haft, en liten pojke, som nyligen hade dött efter denna samma vaccination. Sedan tog poliserna hem oss för att ställa fler frågor, och de ställde dem om och om igen tills de väl tröttnade på att fråga. Förhöret kretsade ständigt kring vår inblandning. Därefter genomsökte de huset på jakt efter något tecken på intrång utifrån. Gång på gång sa min man till dem att det måste vara vaccinationen som dödat vårt barn. Gång på gång beskrev han lilla Lauras fullständigt oigenkännliga beteende, det som hon hade uppvisat efter att ha blivit vaccinerad. Alla vi kände kom till vårt hus. Jag kokade kaffe och plockade i ordning precis som om det vore vilken dag som helst som vi hade 'gäster'. Chock är ett välsignat förskonande tillstånd. Man vet inte att man befinner sig i det. Mina föräldrar envisades med att ta hem mig några dagar, medan min man och hans vänner tog på sig den förfärliga uppgiften att packa ihop barnkammaren. Jag förmådde inte längre se den. Rummet jag så kärleksfullt hade gjort i ordning stod nu tomt. En enda stor smärta bodde därinne. Många dagar senare, efter Lauras begravning i den vita lilla kistan, som var så liten att min man bar den ensam, släppte chocken och jag grät floder. Jag grät för allt jag aldrig skulle få uppleva med min dotter. Alla danslektioner jag aldrig skulle få ta henne till, hennes bröllop som jag aldrig skulle få övervara, de barnbarn jag aldrig skulle få, alla drömmar jag aldrig skulle få dela eller förverkliga med henne... Det var en tomhet inom mig som hotade att sluka mig levande. Jag föll genom avgrunder av sorg under dessa de mörkaste dagarna i mitt liv. Brottsundersökarna nöjde sig slutligen och avskrev misstanken att vi hade misshandlat vårt barn till döds. Granskningen av hennes död avslutades. Vi lämnades utan svar. Läkarna ville inte höra talas om att hennes död på något sätt kunde relateras till vaccinet. En efter en vägrade de att svara på våra många frågor. Jag fick hela tiden höra att vaccinerna var för 'the greater good' - det huvudsakligen bästa. Jag fick till och med höra att förlust av själva livet genom immunisering var 'förväntat' i kampen mot sjukdomarna, och att dessa dödsfall ansågs ligga på en 'acceptabel' nivå. Det kändes inte det minsta acceptabelt för mig - jag som var en mor vars famn ekade tom, värkande av längtan efter mitt barn. Månader senare talade coronern om för oss att dödsorsaken hade fastställts till SIDS (Sudden Infant Death Syndrome), alltså 'okänd dödsorsak'. Vi förvägrades en kopia av obduktionsprotokollet. Det tog oss nästan ett år att få tillgång till rapporten. Till vår förfäran kunde vi då se att obduktionssammanfattningen var en ordagrann beskrivning av vaccinproduktens biverkningar under rubriken kontraindikationer: 'Plötslig spädbarnsdöd har rapporterats som en följd av administrerandet av vacciner innehållande difteri- och stelkrampstoxoider samt kikhostevaccin. Emellertid är inte signifikansen av dessa rapporter helt klar. En vanlig faktor är åldern då den första immuniseringen (vaccinationen) gjordes, mellan 2 och 6 månader, en period då de flesta fall av plötslig spädbarnsdöd befunnits inträffa, med en kulmen vid 2 till 4 månader.' - - - Vacciner dödar i mycket större omfattning än vi förleds att tro. Vi får veta att fördelarna överväger riskerna, men många av de sjukdomar vi vaccinerar mot är varken farliga eller livshotande. Det är däremot själva vaccinet med sin potential att döda. Jag kan försäkra er alla att döden genom vaccination varken är snabb eller smärtfri. Jag kunde bara hjälplöst se på hur min dotter genomled alla helvetets kval under sin utdragna dödskamp. Hon skrek ohyggligt och sprätte ryggen i båge medan vaccinet angrep hennes omogna immunsystem. Gifterna till konserveringsmedel invaderade hennes lilla kropp och attackerade hennes livsviktiga organ tills de kollapsade, ett efter ett. Hennes djävulska plågor var en syn som kommer att hemsöka mig för alltid. Jag hoppas ingen annan förälder någonsin ska behöva bevittna detta. En dödsdom som anses alltför omänsklig för denna delstats mest våldsamma brottslingar utdelades till min vackra, oskyldiga, späda lilla flicka: döden genom dödlig injektion."
|