Social delaktighet - en grundtanke i Barnaboken

En människa , stor eller liten, måste behövas. Att behövas innebär inte bara, eller ens i första hand enligt min mening, att vara känslomässigt behövd. Att behövas är en uppgift. Det är att ingå i ett
sammanhang. Det är att ha en funktion att fylla, där ens insatser betyder något för andra. Den stackars modern och fadern - vad är det de gör eller inte gör som barnet så uppenbart vantrivs med? Det tar sin föräldraledighet. De stannar hemma för att i tur och ordning ta hand om sitt lilla barn. Därmed stiger de ur sin egen sociala delaktighet. De är hemma för att barnet, endast barnet, ger dem skäl till det. Barnet ingår då inte i ett sammanhang som fanns förut. Barnet inlemmas inte i en sedan tidigare fungerande verklighet. I stället utgör barnet självt, så att säga, verkligheten. Barnet blir den axel kring vilken föräldrarnas värld snurrar.

Men barnet - människan - föds för att utforska, behärska och så småningom förändra verkligheten: den verklighet som redan fanns och som barnet kom till - inte den verklighet som byggdes upp kring
barnet. Detta barn kunde ju lika gärna ha dumpit ner i Saharas öken eller i en igloo. Livets villkor är skiftande. Barnet strävar från första stund till att lära känna dem. Om den förtvivlade modern och den
desperate fadern haft någonting att ta sig för under barnledigheten som var nödvändigt för dem, och som reste villkor för överlevnaden inför vilka alla, inklusive barnet, måste böja sig - då skulle de ha
sluppit sitt helvete. Föräldrar förr, som kanske hade sju ungar till, arton kor som skulle
mjölkas och ett antal åkrar som skulle brukas, beklagade sig förmodligen inte över något helvete, som ett enda nyfött spädbarn skulle ställa till. Och vad deras barn än led under, led de inte under
känslan av meningslöshet. Att föräldrar idag inte vet hur de ska handskas med sina spädbarn och småbarn - problemen kring mat, sömn och sysselsättning är enorma - beror inte på att de är för
dumma, behöver mer föräldrautbildning eller bryr sig för lite. Det beror på att själva grunden för samvaron är förryckt.

Behöver vi våra barn, och tar dem i bruk allt efter det de själva vill och kan, då förändrar vi sakta ett samhällskick som redan nu är i gungning. Låt oss se hur en liten tvååring bär sig åt - i sin
revolutionära kamp: Mamma försöker laga mat. Lille Magnus bara klänger och vill bli buren. Han står i ett hav av leksaker och struntar i allihop, gnäller och gråter och skriker. Mamma suckar och svär och
gråter till slut själv, för allt är så hopplöst, och hon får ingenting gjort. Men nu tar mamma resolut upp ungen och sätter honom på bänken bredvid spisen. Hon ger honom en korv, håller fram stekpannan och ber Magnus lägga korven i pannan. Magnus puttar ner korven. Mamma tackar för hjälpen. Effekten är enorm. Magnus blir ögonblickligen lugn. Han tittar triumferande på mamma. "Där ser du",
skulle han säga om han kunde, "jag behövs! Utan mig skull du aldrig ha fått ihop någon middag."

Mer behövs inte. Så enkelt är det för att Magnus ska känna sig socialt delaktig, veta sitt värde, göra nytta och därmed få uppleva tillfredställelsen av att behövas. Han uträttade något som var
nödvändigt för de vuxna (dvs för "flockens" gemensamma existens). Och på det kan han ta semester. Han tar igen sig och har ledigt. Han kopplar av. Nu leker han snällt med sina leksaker. Nu är det roliga - på fritiden! Det här är inga svåra saker. Principen är lika gammal som människan själv: att låta barnen vara med. Människor har i alla tider under arbetsgemenskap lärt känna varandra, dra nytta av varandra, behöva varandra och även älska varandra.

Föräldrar som får "ett helvete" med sina spädbarn och småbarn får det därför att de ger dem kärlek och uppmärksamhet i stället för social delaktighet, inte vid sidan om eller tillsammans med den sociala delaktigheten.

Föräldrautbildning har aviserats som ett obligatorium. Till svindlande kostnader har en utredning fastslagit 1. att den är nödvändig, 2. att föräldrarna är de bästa experterna på sina barn. Denna motsägelse är värd sitt frågetecken... Ska denna utbildning lägga börda av skuld, dåligt samvete och otillräcklighet över redan osäkra föräldrar, tänker i alla fall jag betacka mig. Manipulationen lyser mig i ögonen. Jag anar att barnen, med föräldrarnas benägna medverkan, ska omstruktureras till att slutgiltigt godta sin förvisning ur den sociala delaktigheten.

Möjligen behöver vi föräldrar utbildas tillbaka till respekt för vad vi i likhet med andra levande varelser redan har i ryggmärgen: förmåga att ta hand om vår avkomma genom att visa den världen och under den dagliga kampen för tillvaron beskydda, leda och använda oss av ungarna i "flocken", tills de är stora nog att klara sig själva. Detta kommer inte att lyckas så länge vi har vattentäta skott mellan vuxenvärld och barnvärld. Storebror har skapat ett segregerat samhälle, där enbart de högproduktiva räknas. Övriga har blivit en belastning.

Jag vill säga till varje förälder som dignar under känslor av otillräcklighet: det räcker egentligen med att du finns. Mycket av det som framhålls som så bra och nödvändigt för barn - intellektuell stimulans, många kamrater, oföränderlighet utanför "flocken" (samma dagis, samma skola) - tjänar som surrogat för ett förlorat mänskligt centrum, för "flockens" begränsade tillgänglighet. "Många vuxna"
utanför flocken innebär ingen större trygghet för barnet. "Många barn" utanför flocken åstadkommer ingen social träning. (Citationstecknen är med adress viss tillrättalagd, socialpolitisk ideologi.)

Men för de föräldrar, som av lättförklarliga skäl, samhällspolitiska och ekonomiska, anser sig omöjligtvis kunna vara hemma hos sina små, är mina ord inte särskilt trösterika. De får härmed veta att de brister i det enda nödvändiga: det att finnas, att utgöra centrum, att bjuda "flockens" orubbade tillgänglighet när barnet så önskar och behöver. Förmodligen plågas de redan förut av samvetsförebråelser och otillräcklighetskänslor, för att inte tala om den tidsbrist och trötthet som slår hårt redan mot deras egna önskemål, barnets att förglömma.

Jag kan bara vädja.
Två vuxna, som förälskar sig, kan bryta sönder varsitt äktenskap, överge flotta villor, byta ner sig i både jobb och lönegrad samt tränga ihop sig i en tvåa i Tensta - allt för att få vara tillsammans. Det kallas prioritering. Också ett litet barn borde få föranleda prioritering. Man kan rädda de första tre åren.