Sömnvanor 9-12 månaderav Anna Wahlgren Sunda förnuftet, all erfarenhet och säkert också all möjlig forskning, säger att små barn behöver sova mer än vuxna. Små barn är stadda i maximalt intensiv utveckling. De växer i rekordfart. Deras sinnen står vidöppna. Deras intryck är osållat starka. Dagligen och stundligen bombarderas de med stimuli. En kvittrande fågel skulle få också dig, som vuxen, att häpet vända dig om - om du aldrig hört det ljudet förut, om du inte hade en aning om var det kom ifrån, vad en fågel var, eller att ljudet hörde samman med fågeln. Också för dig var allting obegripligt nytt en gång. Också du stod utan någonting alls att relatera till. Gång på gång fick också din arma hjärna brottas med sådant du inte förstod och inte kunde förstå. För ett litet barn ger sömnen den enda mentala vilan, utöver den fysiska. Sömnen är ingen lyxartikel. Den är livsnödvändig. Och vi vet det ju egentligen alla. Får vi inte själva den sömn vi behöver, är vi inte mycket att ha efter några dygn. Skulle vi gå utan tillräcklig sömn i månader, skulle vi förlora aptiten, krafterna, arbetsförmågan - och slutligen livslusten. Sömnbrist är inte bara funktionsnedsättande. Det är också ett tortyrmedel: hindra en människa från att sova, och hon blir inom bara något dygn så desperat att hon går med på vad som helst för att få ro. Men inte hindrar vi väl våra små barn från att få sova? Jo. I missriktad välvilja gör vi faktiskt det. När vi underlåter att hjälpa de små barnen att komma i ro och i stället stimulerar och stör dem - med mat och umgänge nätterna igenom - förmenar vi dem den sammanhängande nattsömn de så innerligt väl behöver. Och som - naturligtvis! - måste få vara betydligt längre än den vi tar oss själva. Ett barn på nio månader - ett år behöver i genomsnitt 14,5 respektive 13,5 timmars sömn per dygn. Omfattar nattsömnen 11 eller 12 timmar, blir det tre och en halv, respektive två och en halv timmar kvar att fördela på middagssömn och en eller två korta lurar. Då får man ett barn som orkar. Gnället, aptitlösheten och klängigheten försvinner, och barnet kan ägna sig åt att växa och utvecklas i frimod och kraft - i stället för att gå på redan nerslitna marginaler. Små barn kan inte själva komma i ro. Det vet alla föräldrar. (Att svimma av utmattning är inte detsamma som att komma i ro!) De kan inte heller själva ombesörja sina måltider eller klä sig – och där hjälper vi dem. Det borde vara lika självklart att hjälpa de små barnen att kunna somna som det är att hjälpa dem att kunna äta. Och bäst går det naturligtvis när de inte är övertrötta. Detsamma gäller ju oss vuxna. Vi kommer mycket lättare i ro om vi inte är hysteriskt slutkörda. Barn sover dåligt idag, det vill säga alldeles för lite. Larmrapporterna om stress, depressioner, till och med utbrändhet bland små barn är just larmrapporter - alarmerande. Jag tycker inte att man hur länge som helst kan förbigå det självklara: de måste få ro. Och små barn kan inte själva ta sig någon annan ro än den sömnen bjuder. Vi måste hjälpa dem att sova tillräckligt, innan vi letar - och finner - ”fel” på dem! Det här är min enkla bruksanvisning:
Och får du höra, i dessa konstiga tider då snart sagt hälften av alla små barn har sömnproblem, det vill säga är kroniskt övertrötta, att: ”Jag förstår inte varför han ska sova så mycket” eller: ”Hon har nog helt enkelt inte så stort sömnbehov”, så pröva på skoj att be vederbörande att skära ner sin egen nattsömn med två-tre timmar, samt äta en smörgås och umgås en stund, en gång i timmen, under natten som blir kvar. Och att sedan berätta, efter några månader på det viset, hur det känns på dagarna! Små barn är inte gjorda av något annat än vi vuxna.
Copyright: Anna Wahlgren |